Det är kanske inte så här det är tänkt att man ska uppleva Keralas omtalade Backwaters och det var inte alls det vi hade som syfte med denna vår sista tågresa för den här gången. Icke desto mindre är det det vi är med om just nu. Vi är på väg mot Ernakulam/Kochi för en sista hotellnatt innan flyget mot  Delhi lyfter i morgon förmiddag. Utanför tågfönstret börjar det skymma men man ser fortfarande allt där utanför. Att Kerala är en tätbefolkad stat förstår man. Det är hus och människor överallt. Hus som ligger inbäddade i djungelgrönska, hus som ibland bara är som en del av djungrgeln, byggda av djungel. Vatten mest över allt. Kanaler, större vattendrag, vattenfyllda risfält och så dessa färger … Man blir nästan trött i ögonen av färgprakten. Vi brukar tänka om Sverige att det i sommartid ärt så grönt, färgsprakande och frodigt. Sverige, om än i midsommarskrud, ter sig i jämförelse som en gammal svartvit film jämfört med den sprakande naturfilm i färg vi upplever här. Det är inte bara växtligheten som exponerar alla universums färger, husen är färg-lagda i färger vi sansade Svenskar möjligen skulle uppleva som lite vulgära men här känns det bara djärvt och självklart.

Mitt i myllret av människor, hus, färger, djungelväxter ser man ibland en välklädd man med portfölj under armen eller en kvinna i färgglad sari eller en äldre herre, eller en liten pojk komma cyklandes så lugnt och självklart, några unga flickorna på väg från skolan. Kanske är de på väg hem efter skolan eller jobbet. Kanske ska de hem och äta middag och sen kanske det blir en lugn kväll framför TV:n. Vi kommer så nära att vi faktiskt ser in i människors hus och ofta skymtar man en flimrande TV. Tänk att de som lever här i detta sagolandskap faktiskt är ungefär som oss.

Lite thali i skuggan av Keralapalmer.

Några av fiskarna som just fiskat fiskar. Det var dom vi delade stranden med.Har precis avslutat en ”Thali”-lunch på en liten restaurang intill Marari beach, en av många orörda stränder här i Kerala. Vi tog moppen hit från Allepey där vi bor intill en lika orörd strand. Ett fåtal turister samsas med fiskarna som lägger till vid stranden  i sina långsmala båtar. På eftermiddagarna, i varje fall nu i helgen, har det kommit busslaster till en strandremsa intill, där det finns några kameler man kan rida på, en hemmagjord ”bungy-jump” och lite caféer och restauranger. Det är indiska turister som kommer hit från olika håll. Väldigt få badar, och dom som badar, badar med kläderna på. Desto fler flanerar runt eller sitter bara och tittar på havet och solnedgången. Det verkar vara ett populärt nöje, inte minst för unga par som, om än kyskt, sitter tätt sammanslingrade och ser den röda solen försvinna ner i havet.

Nu närmar sej resan sitt slut med stormsteg. Det ska bli väldigt roligt att komma hem och få träffa sina nära och kära igen. Och det känns faktiskt inte heller bara jobbigt att åter få bli en del av livets vardagslunk, som att vara upptagen med att laga mat, springa till tunnelbanan,  jobba,  ja, göra allt sånt där som man brukar ägna sej åt  hemmavid. Imorgon är sista dagen här och vi kommer förmodligen ligga i hängmattorna under kokospalmerna och höra oceanens vågor slå mot stranden, mest hela dagen. Vi badar några gånger förstås, och ligger lite och pressar i solen för att försöka bli snygga innan vi kommer hem. På eftermiddagen tar vi tåget tillbaka till Kochi/Ernakulam där vi bor en natt nära flygplatsen, innan vi morgonen därpå börjar resan norrut. Men vi stannar i Delhi, hela två nätter faktiskt, och en dag. Så lite Indien har vi kvar. Men mätta är vi redan nu. Och väldigt belåtna. 

Vi lämnade Varkala i förrgår och tog tåget hit till Kochi, eller Ernakulam som staden också heter. Tågresan tog 4 timmar, en sträcka på ung 20 mil. Vi åkte inte det allra billigaste utan hade AC och det var gott om plats. Det är ändå oerhört billigt för oss västerlänningar, särskilt när man som jag räknas som åldring och nästan inte kostar någonting. Det går bra att sträcka ut sej och sova på tåget, vilket många gör, och det finns filtar och kuddar om man behöver. Om man ska åka lite längre, kommer någon av tågpersonalen och ger en nytvättade och manglade lakan inslagna i en brun papperspåse. Och sen är det bara att ligga och titta ut genom fönstret medan landskapet passerar förbi i alldeles lagom takt. I dom billigaste vagnarna är det knökfullt och korsdrag med galler för fönstrena. Vi kommer åka i en sån här billigare vagn när vi, om mindre än en vecka!!, far från Allepey i ”back-water”-området, dit vi ska imorgon, till flygplatsen i Kochi och flyget till New Delhi. Men den tågresan tar bara en och en halv timme och min biljett kostar inte mer än två kr och 50 öre, så man ska väl inte ha för stora krav på komforten. Vår allmänna uppfattning om kommunikationerna här i Indien, är att det fungerat väldigt bra, inga värre förseningar och det är ordning och reda med det mesta. På tåget kommer konduktören med långa listor, där han prickar av alla passagerare med en stor noggrannhet. Järnvägsnätet är väldigt utbyggt och är Indiens, kanske världens, största arbetsgivare.

Nu till Kochi, där vi bor på ett ”home-stay”, en liten lägenhet med sovrum, vardagsrum och kök som vi hyr av Nathan, en indisk man som bott i Los Angeles  under några år men flyttade tillbaka hit när hans fru och barn inte fick visum till USA. Här kan Staffan och jag sitta och titta på morgonTV när vi kravlat oss upp ur den jättebreda dubbelsängen med blommiga lakan. Det känns ganska ”engelskt” här av någon anledning, lite trångt och kyffigt, höga bruna skåp, en inglasad bokhylla, en röd sammetsdivan och soffa i vinkel framför tv-n. På gatan ligger husen tätt, varje hus har en liten trädgård och höga grindar mot gatan. Det pågår mycket byggnadsarbeten, det finns massa skyltar med ”Home-stay”, som verkar vara alltifrån bed-and-breakfast hos någon familj, till ett eget litet hem så som vi har det. På vår lilla gård, där man inte kan vara för att det är så vansinnigt mycket mygg och ganska sunkigt och trist, står två gamla cyklar som vi får använda. Kochi är en riktig cykelstad, och när man cyklar runt här, kan man bli lite förvirrad över var man befinner sej i världen. Husen är en blandning av portugisisk, engelsk och holländsk stil, det koloniala arvet är mycket påtagligt. Staden var en mycket viktig hamnstad under hundratals år, och handeln med bl.a. kryddor härifrån var väldigt blomstrande. Det finns en kyrkogård, ”The dutch cemetry”, med gamla gravstenar över holländska kolonisatörer och handelsmän som aldrig kom hem igen. Det finns katedraler från 1500talet, i en av dem, St. Fransiscuskatedralen begravdes Vasco da Gama, men hans son ville ha honom i Portugal istället, så det är bara gravstenen som är kvar här. Det är lugnt på gatorna som kantas av höga träd. Här och där är det stora, öppna platser där skolbarn spelar handboll eller cricket. Alla skolbarn har på sej skoluniform, pojkarna bär slips även på idrottsplanen. Det går att flanera längs med stranden men vattnet inbjuder inte till några bad, det är skitigt och det lär också vara farliga strömmar. Det är mycket turister, en hel del fransmän, tydligen är det billiga flyg hit från Paris. Det är inte fullt lika varmt här som det var i Varkala, vilket är väldigt skönt. Kanske är det bara strax under 30-graders-strecket. Stämningen är loj. Det känns lite som om nästan alla vi träffar här har, i varje fall lite, semester. Tempot är inte alls uppskruvat, även om många förstås arbetar. Enligt vår ciseron på ett av museérna, har av tradition alla stora religioner samsats här. Det finns ett speciellt ”Kerala-lås” med symboler från alla religionerna , som visar på samexistensen.. En liten märklig sak; för oss som lever nu kanske det just bara är lite märkligt, men för Vasco da Gama och hans besättning, måste det tett sej fullkomligt obegripligt, det att det här fanns så många kristna. Redan i början av 1500-talet när Portugiserna kom hit fanns de och hade funnits i princip ända sen strax efter Jesu tid. Aposteln Thomas for med det glada budskapet ända bort till Indialand och lyckades övertyga de som då levde här om sanningshalten i det Kristna budskapet.

 Några av eleverna på skolan i Varkala. Som synes ganska tillfreds med tillvaron.  Svenska skolan i Varkala där också Kerstin och Niklas bor. Just nu huserar 22 elever där under dagarna.
 

Varkala är en liten badort ca 5-6 mil norr om Keralas huvudstad Trivandrum.  Det är dit eller möjligen till Kovalam några mil söder om Trivandrum som de flesta turister kommer. Vi märkte omedelbart när vi klev av tåget i Varkala att det här var något annat än de platser vi varit på de senaste veckorna. Stationen var full av backpackers i alla åldrar. På resan hit från Indiens sydspets, Kanyakumari, hade vi  redan träffat en Svensk dam ungefär i vår ålder. Hon reste och var tillsammans med en något yngre Indisk herre; Rosie och Uday hette de båda. Det visade sig senare att de skulle bo bara några minuters väg från oss och märkligare än så var det också. Stället de skulle bo på drevs av ett par från mina hemtrakter, nämligen Östergötland. Vad jag vet går inga charterresor från Sverige till Kerala så de som är här har tagit sig hit väldigt mycket på egen hand. Inget jätteproblem i och för sig men vem har tipsat dom? Under vår vecka i Varkala träffade vi i princip nya Svenskar varje dag och det som var trevligt var att orten inte är större än att vi nästan alltid sprang på dem igen. På stranden eller troligare uppe på restauranggatan framåt skymningen, The Cliff. North Cliff för att vara mer exakt.   Vem har tipsat alla Svenskar? Alla Engelsmän, alla Amerikaner?  Alla Tyskar, Ryssar. Här är de i alla fall i massor.

Klart att det skulle finnas underlag för en Svensk skola här under själva säsongen Nov-April. Det visste vi ju förstås redan. Nu förstod vi det också.  Vi hade redan hemma i Sverige kontaktat den via hemsidan och fått löfte om att komma och hälsa på. Tidigt på lördag-morgonen hade vi fått anvisning om att vara utanför ett ställe som hette Shiva garden. Lätt för oss. Det låg granne med vårt hotell, Raja park. Barn i skolåldern som bodde nära där samlades och tog plats i s.k. auto-rikshor. Vi följde efter karavanen av moppe-taxis på vår scooter. 10 min senare var vi framme vid Svenska skolan i Varkala.  Vi hälsades välkomna av det par som drev den, Kerstin och Niklas. Ett par ungefär i vår ålder. Just nu hade de så många som 22 barn, vilket var rekord, så de hade ytterligare en anställd under ett antal veckor. Ulrika. Kerstin är utbildad mellanstadielärare och är den som basar över undervisningen, Niklas är lite mer en allt i allo-kraft som står för en hel del av det praktiskt-logistiska. Ulrika är på plats som lärare just nu för att de har så många elever. Jag kan tänka mig att gränsen mellan var och ens ansvarsområde är lite flytande och lite så där härligt Indiskt pragmatiskt. (Går du in i en lanthandel och frågar efter någon vara vad som helst så brukar varan i fråga så småningom dyka upp. antingen finns den på lagret eller så har innehavaren någon kompis som dyker upp 5 min. senare med den efterfrågade varan)

Vi fick vara med på själva morgonsamlingen. Det var alltså ca 20 barn där och den yngsta var bara 5 år. De äldsta gick i femte klass. De hade faktiskt ytterligare en elev men hon var några år äldre och hade ett helt eget upplägg för sina studier. I dag var det lite speciellt. Dels för att vi var där som gäster men också för att de efter de lediga dagarna, söndagen och måndagen, skulle göra ett besök på en helt vanlig kommunal Indisk skola (s.k. Governement school)  och där genomföra ett kortare program. Det pratades det om och turligt nog kunde ju Anna och jag vara dem lite behjälpliga. Programmet bestod i princip av ett antal Svenska sånger som skulle framföras. Klart att vi hjälpte dom med det. Jag hade ju gitarr med mig.

Barnen som går här på skolan går här minst i 4 veckor.  Som mest kan de gå hela säsongen  fr. Nov – April.  Ganska många av barnen hade någon förälder som jobbade på det stora sjukhuset i Trivandrum. En del av dom var med hela tiden eller så var det bara nere och hälsade på med den andra föräldern under nå’n månad eller två. Förstås var det några familjer som var här på ren långsemester också.  Lärarna har att förhålla sig till vad som står i den svenska läroplanen förstås och vad varje barn har med sig i form av anvisningar från sina ordinarie lärare. Jag tror att staben här nere föredrog lagom detaljerade studieplaner.  Mest egentligen bara någon kommentar om det är något ämne, något moment som absolut måste prioriteras. De har också att förhålla sig till det faktum att gruppen hela tiden förändras, någon ny kommer till, någon försvinner och förstås att gruppen är åldersblandad. Jag nöjer mig med att peka på att allt det sammantaget  gör det hela speciellt. Ibland kan det vara bra med ständig rotation av roller i gruppen, ibland bidrar det bara till labilitet. Speciellt är det i alla fall.                                                                                                                                                                                                                                      Gemensamt, fast på lite olika nivåer jobbar de hela tiden med det ständiga och självklara temat; ”Indien” .Här finns förstås en ocean att ösa ur.  Skolveckan sträcker sig från Tis-Lördag. Så är det för att på lördagar när de Indiska skolorna har ledigt så brukar ett antal Indiska elever från grannskapet  vara med under dagen.  Skoldagen startar kl. 9 med  gemensam morgonsamling och avslutas strax före 14 med gemensam avslutning. Förstås får barnen lunch och något mellanmål under dagen.  I Guds eget land , Kerala, är det väldigt gott om t.ex. frukt.   Föräldrarna till barnen betalar en fast summa per vecka för var och ett av barnen. Jag vill minnas att avgiften låg 1600 kr/v och jag har ett svagt minne av att det fanns något system med syskonrabatt.

Att döma av det lilla vi såg just den här dagen så verkade gruppen fungera väldigt bra ihop. Det var så där trevligt som man vill att det ska vara när en grupp är så åldersblandad och kommer från olika delar av Sverige. De allra minsta satt ofta i knä’t på någon äldre elev. Alla verkade nyfikna på varifrån i Sverige de övriga kom. Någon kom från Åre, någon annan från Åkarp mellan Malmö och Lund, någon förstås från Stockholmstrakten. När Anna och jag pratade sedan efteråt om vår dag i skolan så var nog det som slog oss mest det att de här barnen som går här måste ju få någon slags öppenhet och ödmjukhet inför främmande saker. Det är ju inte bara det att de befinner sig i ett mycket främmande land där det händer konstiga saker ibland utan också det att de träffar andra Svenska barn från olika delar av vårt eget land. Det är stor skillnad på att växa upp i Åre, Åkarp och Stockholm.

Innan vi lämnade skolan för dagen kom vi överens med Kerstin och Niklas om att träffas på klippan lite framåt kvällen för att ta en Kingfisher och kanske besöka en väldigt speciell Raga-konsert lite senare på kvällen. Den har vi nämnt redan under annan rubrik.

Mer om allt senare!

Man blir trött av värmen. Hade vi inte moppen, skulle jag nog bara ligga i sängen under takfläkten och någon enstaka gång stappla nerför trappan till swimmingpoolen i trädgården, där det går att ligga i ganska länge. Men vi gör små utflykter varje dag, tittar på elefanter och hittar den ena härligare beachen än den andra. Det är hur enkelt som helst att hitta stränder där vi nästan är ensamma. Men varken Staffan eller jag är särskilt mycket för att sola. Vi brukar ganska snabbt ta oss upp på moppen igen och fara iväg nånstans där man kan sitta och sörpla en färskpressad juice i skuggan. Det finns väldigt mycket goda  juicer att dricka, många av dem är tillblandade i ett visst hälsosyfte, jag brukar köra med  "general health", Staffan tar en antiinflammatorisk variant. Dom är väldigt goda. På kvällarna sitter vi och äter på någon av de otaliga restaurangerna på klipporna ovanför Varkala beach. Det finns väldigt mycket färsk fisk. Igår åt jag Baracuda, det var gott. Men oftast äter vi indiskt, jag har fastnat för deras färskost, Paneer, tillagad på olika sätt, Staffan växlar mellan Chicken Tikka Masala och Chicken Korma. Till maten dricker vi öl, Kingfisher. Av någon märklig anledning får man inte ha flaskorna på bordet, utan antingen får man ölen serverad i sejdlar eller får man gömma flaskan under bordet. Det är likadant med vin, ett äldre, äldre än oss!, par från Malmö som är förtjusta i vin, beställde in en av dessa dyra flaskor (som i Sverige ungefär, hiskeliga summor här!), den var inlindad i tidningspapper och dom var tvungna att ha den under bordet. Paraplydrinkar får man däremot dricka hur öppet som helst. Vi har druckit några stycken men det är inget vi riktigt fastnat för. Nu kommer jag på andra saker vi gjort. Vi var på en citarkonsert med en, tydligen känd citarspelare, från Varanasi, Rabindrah Narayan Coswami, en sen kväll. Vi var där tillsammans med ett svenskt par, Niklas och Kerstin, som driver den svenska skolan här i Varkala där vi var och hälsade på för några dagar sedan. Konserten var uppe i trädgården till en restaurang högt på en av klipprna. Man hade byggt upp en låg scen där Rabindrah och en tablaspelare satt. Scenen var omgärdad av ljuslyktor. Ovanför lyste fullmånen. Man fick sitta i sköna fotöljer eller lägga sej på någon av mattorna som låg utlagda på marken. Det fanns kuddar också om man ville ha nåt under huvudet. Låtarna var väldigt, väldigt långa. Artisterna  flörtade på intet sätt med publiken och sådant som mellansack mellan låtarna, existerade inte. Musiken växlade mellan att kännas lite oengagerad till att förmedla en oerhört stark närvaro då man liksom drogs in i musiken. Så böljade det på under några timmar alltmedan månen vandrade sin tysta ban och våg på våg sköljde in mot stranden inunder oss.  

Idag såg vi delfiner! Vi hade tagit moppen till en ganska öde strand en bit bort. Sanden var svart, märkligt. En bit upp på stranden hade det bildats som en sjö av havsvatten. Där låg det stora vattenbufflar, bara deras huven stack upp ur vattnet. Dom frustade och såg ut att njuta av svalkan. Vi tog oss upp på klipporna där det gick att följa en stig hur långt som helst kändes det som. Ovanför oss svävade en massa örnar. Ibland var dom väldigt nära, nästan läskigt nära. När vi kikade ut över klippkanten, förstod vi att det var sopor som slängts ut i en klippskreva som lockade dom. Lite här och där låg det små "resorts" och hotell som såg ganska nya och exklusiva ut. Vi stannade till vid en restaurang och blev serverade av en man från Nepal. Det är många som jobbar här som är från Nepal, tydligen är det väldigt svårt med jobb där. Vi satt alldeles intill vattnet och hade beställt chai och några friterade grönsaksbollar.Ett ryskt sällskap satt i en paviljong straxk intill. Dom firade någonting, gemensamt bad de en bön och sjöng en sång. Så fick vi plötsligt se kammen på en delfin alldeles nära oss! Den var så stor, vi fick nästan för oss att det var en stor haj eller val. Men nej då, det var delfiner som hoppade och dök mitt framför oss! 

Under kokospalmernas skugga

Vi har nu nästan nått vägs ände och vilar upp oss i ”Guds eget land”, Kerala. Det är ganska hett här. Vi träffade ett Svensk-Indiskt par på tåget upp från Kenyakumari. De varnade oss för att det skulle vara riktigt klibbigt varmt när vi steg av tåget. Jo, men visst kändes det betydligt klibbigare här än nere vid sydspetsen där det hela tiden blåste svalkande havsvindar. Hotellet var bokat sedan tidigare och vi tog en riksha direkt dit. Det var flottare än vad vi kunnat ana. Vi hade ändå bara betalat ca 150 kr/dygnet. Där fanns t.o.m. en liten pool som sköttes med exemplarisk Indisk noggrannhet. Rummet var till belåtenhet.Lagom stort, rent och ett helt OK badrum.  Lite oroliga var vi, med tanke på den klibbiga hettan,  kanske över det faktum att det inte fanns någon AC där men en rejäl takfläkt fanns och det har räckt till de gånger vi varit i Goa i alla fall.

Förstås sökte vi snabbt upp stranden. Med undantag av ett kort dopp där tre hav möts vid sydspetsen har vi faktiskt inte badat i havet sen den 27 Dec, dan vi lämnade Goa. Det tog oss ca 5 minuter att komma ned till den s.k. ”North cliff”. Sen kanske ytterligare kanske 5 minuter att hitta en trappa som ledde ner till själva stranden. Det är så det ser ut här i Varkala. Stranden ligger skyddad av nästan 50 m höga klippor och enda vägen ned är någon av trapporna. Det var emellertid värt mödan när vi väl kommit ned. Lagom svalkande vatten som svepte in i lagom stora doser, inte de där rent livsfarliga dyningarna som på stränderna kring Pondicherry. Men det var hett även om det just när vi kom fram var en aning mulet.

Vi satte oss sen på ett av de många ställena uppe på ”klippan”. Där satt vi länge och bara åt våra goda Naan garlic/cheese och drack den färskpressade juicen och det goda bryggkaffet. Till skillnad från där vi var i Goa så var här nästan bara västerlänningar på ställena.

Faktum är att vi nog inte sett så många västerlänningar samlade sen vi lämnade Sverige. Tanken är att vi ska hålla oss kvar i Varkala åtminstone en vecka och därefter kommer vi att resa runt lite i Kerala men möjligen är vi så mätta på intryck att vi bara gör en kort avstickare upp till Kochi och backwaters och sen återvänder för ytterligare några dagar i kokospalmernas skugga. Den 29 Jan. går vårt plan  från Kochi upp till Dehli. Just nu känns det lite för tidigt. Nu börjar vi komma in i lunken här, våra magar börjar vänja sig vid bakteriefloran och våra ömtåliga nordiska skinn har fått ett skyddande lager brunt. Det sistnämnda utan att vi egentligen någon gång med undantag för någon timme i Goa suttit i solen. Här i Varkala blir det nog lite mer av den varan. Vi kommer nog att bada mest hela tiden.

Och så förstås moppe ... Det har jag längtat efter ända sen vi lämnade in vår scooter i Goa. Det är nå't helt annat att kunna ta sig långa sträckor på egen hand utan att behöva ta taxi. Det är nå't oerhört befriande med att svepa fram över landskapet med fartvinden i ansiktet och läsa sig fram på skyltar till nya platser hela tiden. Är det här något så när som Goa så kommer vi att kunna stanna till lite här och var för svalkande havsbad också. Easy living!  

Tämligen öde strand i Guds eget land. Dyningarna ser kanske inte mycket ut för världen men jag lovar; de var kraftiga. man var helt chanslös. Det gällde bara att följa med utan att skrapa sig sönder av bottnen.Här där just nu (då om ni läser det lite senare) där vi sitter sägs också Shiva och hans gemål Parvati ha suttit och betraktat allt som bör betraktas.Vår båtsman, vår Gondoljär som tryggt tog oss ut till den heliga ön "Golden island". man fick en känsla av att befinna sig i liten sjö. Vattnet var alldeles stilla och man såg ingen vattenväg som ledde ut i det stora blå men det var salt vatten och det fanns en tydlig förbindelse med Arabiska havet utanför. Ser man att det ångar om vattnet? Det kändes så i alla fall. Hett som i en ångbastu.Det är hett här. Över 30 grader. Vi har en fläkt i rummet som är på hela tiden och gör det lite svalare. Idag hyrde vi en moppe och tog oss iväg till ön "Golden Island" som ligger i en stilla bukt ungefär en mil härifrån. Vi stakades ut till ön i en gisten, lång träbåt, gjord av cocosträ med stockar som var sammanbundna av rep som är gjorda av tvinnande cocosnötsfibrer. Det var bara Staffan och jag i båten. Förutom vår "gondoljär", eller vad man nu ska kalla båtsmannen för. Det finns ett tempel på ön, byggt för Shiva, Parvati och deras som Ganesh. Innan man gick in på tempelområdet uppmanades man att se till att man hade både ett rent sinne och en ren kropp. Vi gick inte in. Det öppnades inte förrän kl. 5. Det fanns en bänk vid strandkanten där det var meningen att Shiva och Parvati skulle sitta och titta på solnedgången. Staffan och jag fick sätta oss där och vår båtsman förevigade oss. Han visade oss runt på ön och pekade ut olika träd och buskar. Det växte cashewnötter, papaya och mango och en mängd andra träd och buskar. Och förstås en mängd cocospalmer, höga och ståtliga mot skyn. Det fanns avocadoträd med gifitiga frukter, en sådan kunde jag ge till min man om han inte var snäll, tyckte båtsmannen. Så stakade han tillbaka oss över vattnet. Uppe i skyn svävade flera örnar. Någon kunde plötsligt dyka ner för att fånga ett byte. Det var stekhett. Svetten rann om oss. Det var skönt att sätta sej på moppen och fara iväg och få lite fartvind på sej. Vi stannade till på en helt öde lång strand. Trodde vi. Bäst som det var fick vi se en ung man som satt och tittade på oss en bit bort. Jag var lite rädd för de stora vågorna som hade ett förskräckligt utsug i sej, så jag låg och plaskade som en säl vid strandkanten. Den unge mannen kom fram till mej och ville hälsa och kramas. Det kändes inte trevligt så jag ropade på Staffan som kom upp ur vågorna. Den unge mannen ville krama Staffan också. Det var något som inte kändes bra med honom och vi fick be honom flytta sej en bit så vi skulle kunna byta om. Så fortsatte vi hemåt så Staffan skulle hinna till sin behandling. Det finns hur mycket som helst ayrvediska behandlingsställen här, och utbudet av yoga är enormt. Staffan ådrog sej en supraspinatustendinit, om jag nu försöker ruska liv i mina gamla sjukgymnstiska kunskaper, när han hade feber och låg i sängen flera dagar. Nu får han ayurvedisk behandling för att bli frisk. Han kommer tillbaka mörbultad och doftar av olika örter och oljor som droppats och bankats in i hans arm axel och rygg. Kanske hjälper det. Själv går jag på Nirvanayoga på mornarna, det är mycket lugnt och stilla och varje rörelse är integrerad med andingen. I slutet ligger vi länge och slappnar av och ofta somnar jag till.    

Vi åkte från Madurai igår morse med buss till Kanyakumari. Det tog bara fyra timmar. Bra buss, sköna säten, AC, filtar, inte särskilt mycket passagerare. Sista biten vanlig bil med sur chaufför. Han sa ingenting, kanske kunde han inte engelska och var en blyg person. Men hela han utstrålade ovilja på ett inte särskilt trevligt sätt. Vi försökte få honom att köra till hotellet som ligger någon mil innan Kanyakumari och alltså skulle bli en kortare resa. Men si, det gick inte utan han körde in oss i värsta gyttret i staden och sen ville han ha extra betalt. Men det fick han inte. Vi tog sen en motorrikscha tillbaka samma väg och svängde från stora vägen rätt ut på landsbygden. Alldeles vid "Ghatsbergen", som löper ända upp till Goa härifrån, ligger vårt "Indian Resort". Vi är dom enda gästerna, förutom sonen till ägaren som har med sej några kompisar från universitetet i Chennai över lovet. Många har ledigt denna vecka i Tamil Nadu, bl.a. firar man "Pongal", en skördefest där man tillber solguden och äter söt gröt som är tillredd på ett speciallt sätt. Vi hade blivit tillsagada att vara uppe redan vid 6 i morse så vi skulle hinna delta i firandet tillsammans med personalen. Vi hade ställt väckarklockorna och gick ner genom trädgården i mörkret. Inte ett livstecken nånstans. Men när vi dök upp, började det plötsligt röra sej bland skuggorna och vi fick sätta oss vid ett av restaurangens bord. Det är en "öppen" restaurang ute i trädgården. På golvet bredvid oss låg den yngste av servitörerna och sov på en matta, men han väcktes ganska bryskt av en äldre kollega. Det är två servitörer som har hand om oss och en äldre man som eskorterar oss till vårt hus med ficklampa på kvällen. Inne i köket jobbar en kock. Det finns också två kvinnor, som sopar och gör fint i trädgården. Nu var alla sysselsatta med att koka te till oss och förbereda Pongalfirandet. Det tog evinnerlig tid. Under tiden matades en flock skygga pågåglar med ris ur en skål och man ställde fram korgstolar till oss så vi skulle kunna sitta och titta i godan ro. Vid halv 8-tiden var allt klart och en gryta med söt risgröt puttrade över en öppen eld omgärdad av bambu och vackra blommor och blad. En av kvinnorna stod och bad innerligt invid den kokande grytan. Vi fick äran att röra om, en stund var jag lite förvirrad och visste inte om jag skulle äta direkt ur grytan eller vad som var meningen, men jag hann stoppa mej själv och gröten serverades istället ur små rostfria skålar. Sen gick vi tillbaka till vårt stora fina rum och sov en stund till, innan vi klättrade upp på det höga brunnslocket högst upp i trädgården där det är en vidunderlig utsikt, och gjorde morgongymnastiken. Och sen var det frukost.

Hej alla möjliga läsare!

Äntligen helt och hållet pigg igen. Anna har fått sköta mycket de senaste veckorna och det har hon gjort med den äran verkligen men nu hoppas jag kunna delta lite mer i bloggandet och framför allt kanske kommentera lite av det Anna redan skrivit om de olika skolor vi besökt. Vi har varit ute i snart 4 veckor och jag tror att de erfarenheter vi gjort och fortfarande gör kommer att uppta oss lång tid framöver. Bra att ha det nerskrivet här, det är så lätt att glömma när erfarenhetsbanken bara fylls på mer och mer. Vi för förstås egna små privata dag/logg-böcker också.

Just nu kan man säga att vi lite grand vilar oss från intryck och det gör vi ute på landet helt nära sydspetsen av Indien. Vi bor på något slags country-hotell med alla bekvämligheter vi kan önska oss. Vi är till vår natur ganska spartanska båda två så det är ju inte frågan om nå'n riktig lyx men vi har verkligen uppskattat att få bada igen efter nästan två veckor utan bad. Stället vi bor på har en stor pool med utsikt över bergen och kokospalmsodlingar.

 Madurai var en härlig stad och vi bodde så bra och centralt man kunde. Vi promenerade upp till det stora tempelområdet på 10 minuter. Vi var där inne i går. Vi som icke-hinduer fick inte gå vart som helst där inne men det vi såg var fullt tillräckligt. Tempelområdet är ett av Indiens största och kulten de bevarar 0ch tillber är flera tusen år gammal. Tänk er att det istället för Sergels torg med omnejd i centala Stockholm fanns bevarat en offerplats för de gamla Asa-gudarna. Särskilt utvalda präster vandrade omkring och hjälpte de troende att få kontakt med Tor, Oden och övriga Gudar. Vissa platser var reserverade bara för de absolut troende.

Återkommer senare med utlovade kommentarer