På cykel i Kochi

Vi lämnade Varkala i förrgår och tog tåget hit till Kochi, eller Ernakulam som staden också heter. Tågresan tog 4 timmar, en sträcka på ung 20 mil. Vi åkte inte det allra billigaste utan hade AC och det var gott om plats. Det är ändå oerhört billigt för oss västerlänningar, särskilt när man som jag räknas som åldring och nästan inte kostar någonting. Det går bra att sträcka ut sej och sova på tåget, vilket många gör, och det finns filtar och kuddar om man behöver. Om man ska åka lite längre, kommer någon av tågpersonalen och ger en nytvättade och manglade lakan inslagna i en brun papperspåse. Och sen är det bara att ligga och titta ut genom fönstret medan landskapet passerar förbi i alldeles lagom takt. I dom billigaste vagnarna är det knökfullt och korsdrag med galler för fönstrena. Vi kommer åka i en sån här billigare vagn när vi, om mindre än en vecka!!, far från Allepey i ”back-water”-området, dit vi ska imorgon, till flygplatsen i Kochi och flyget till New Delhi. Men den tågresan tar bara en och en halv timme och min biljett kostar inte mer än två kr och 50 öre, så man ska väl inte ha för stora krav på komforten. Vår allmänna uppfattning om kommunikationerna här i Indien, är att det fungerat väldigt bra, inga värre förseningar och det är ordning och reda med det mesta. På tåget kommer konduktören med långa listor, där han prickar av alla passagerare med en stor noggrannhet. Järnvägsnätet är väldigt utbyggt och är Indiens, kanske världens, största arbetsgivare.

Nu till Kochi, där vi bor på ett ”home-stay”, en liten lägenhet med sovrum, vardagsrum och kök som vi hyr av Nathan, en indisk man som bott i Los Angeles  under några år men flyttade tillbaka hit när hans fru och barn inte fick visum till USA. Här kan Staffan och jag sitta och titta på morgonTV när vi kravlat oss upp ur den jättebreda dubbelsängen med blommiga lakan. Det känns ganska ”engelskt” här av någon anledning, lite trångt och kyffigt, höga bruna skåp, en inglasad bokhylla, en röd sammetsdivan och soffa i vinkel framför tv-n. På gatan ligger husen tätt, varje hus har en liten trädgård och höga grindar mot gatan. Det pågår mycket byggnadsarbeten, det finns massa skyltar med ”Home-stay”, som verkar vara alltifrån bed-and-breakfast hos någon familj, till ett eget litet hem så som vi har det. På vår lilla gård, där man inte kan vara för att det är så vansinnigt mycket mygg och ganska sunkigt och trist, står två gamla cyklar som vi får använda. Kochi är en riktig cykelstad, och när man cyklar runt här, kan man bli lite förvirrad över var man befinner sej i världen. Husen är en blandning av portugisisk, engelsk och holländsk stil, det koloniala arvet är mycket påtagligt. Staden var en mycket viktig hamnstad under hundratals år, och handeln med bl.a. kryddor härifrån var väldigt blomstrande. Det finns en kyrkogård, ”The dutch cemetry”, med gamla gravstenar över holländska kolonisatörer och handelsmän som aldrig kom hem igen. Det finns katedraler från 1500talet, i en av dem, St. Fransiscuskatedralen begravdes Vasco da Gama, men hans son ville ha honom i Portugal istället, så det är bara gravstenen som är kvar här. Det är lugnt på gatorna som kantas av höga träd. Här och där är det stora, öppna platser där skolbarn spelar handboll eller cricket. Alla skolbarn har på sej skoluniform, pojkarna bär slips även på idrottsplanen. Det går att flanera längs med stranden men vattnet inbjuder inte till några bad, det är skitigt och det lär också vara farliga strömmar. Det är mycket turister, en hel del fransmän, tydligen är det billiga flyg hit från Paris. Det är inte fullt lika varmt här som det var i Varkala, vilket är väldigt skönt. Kanske är det bara strax under 30-graders-strecket. Stämningen är loj. Det känns lite som om nästan alla vi träffar här har, i varje fall lite, semester. Tempot är inte alls uppskruvat, även om många förstås arbetar. Enligt vår ciseron på ett av museérna, har av tradition alla stora religioner samsats här. Det finns ett speciellt ”Kerala-lås” med symboler från alla religionerna , som visar på samexistensen.. En liten märklig sak; för oss som lever nu kanske det just bara är lite märkligt, men för Vasco da Gama och hans besättning, måste det tett sej fullkomligt obegripligt, det att det här fanns så många kristna. Redan i början av 1500-talet när Portugiserna kom hit fanns de och hade funnits i princip ända sen strax efter Jesu tid. Aposteln Thomas for med det glada budskapet ända bort till Indialand och lyckades övertyga de som då levde här om sanningshalten i det Kristna budskapet.