Kravlöst i Varkala

Tämligen öde strand i Guds eget land. Dyningarna ser kanske inte mycket ut för världen men jag lovar; de var kraftiga. man var helt chanslös. Det gällde bara att följa med utan att skrapa sig sönder av bottnen.Här där just nu (då om ni läser det lite senare) där vi sitter sägs också Shiva och hans gemål Parvati ha suttit och betraktat allt som bör betraktas.Vår båtsman, vår Gondoljär som tryggt tog oss ut till den heliga ön "Golden island". man fick en känsla av att befinna sig i liten sjö. Vattnet var alldeles stilla och man såg ingen vattenväg som ledde ut i det stora blå men det var salt vatten och det fanns en tydlig förbindelse med Arabiska havet utanför. Ser man att det ångar om vattnet? Det kändes så i alla fall. Hett som i en ångbastu.Det är hett här. Över 30 grader. Vi har en fläkt i rummet som är på hela tiden och gör det lite svalare. Idag hyrde vi en moppe och tog oss iväg till ön "Golden Island" som ligger i en stilla bukt ungefär en mil härifrån. Vi stakades ut till ön i en gisten, lång träbåt, gjord av cocosträ med stockar som var sammanbundna av rep som är gjorda av tvinnande cocosnötsfibrer. Det var bara Staffan och jag i båten. Förutom vår "gondoljär", eller vad man nu ska kalla båtsmannen för. Det finns ett tempel på ön, byggt för Shiva, Parvati och deras som Ganesh. Innan man gick in på tempelområdet uppmanades man att se till att man hade både ett rent sinne och en ren kropp. Vi gick inte in. Det öppnades inte förrän kl. 5. Det fanns en bänk vid strandkanten där det var meningen att Shiva och Parvati skulle sitta och titta på solnedgången. Staffan och jag fick sätta oss där och vår båtsman förevigade oss. Han visade oss runt på ön och pekade ut olika träd och buskar. Det växte cashewnötter, papaya och mango och en mängd andra träd och buskar. Och förstås en mängd cocospalmer, höga och ståtliga mot skyn. Det fanns avocadoträd med gifitiga frukter, en sådan kunde jag ge till min man om han inte var snäll, tyckte båtsmannen. Så stakade han tillbaka oss över vattnet. Uppe i skyn svävade flera örnar. Någon kunde plötsligt dyka ner för att fånga ett byte. Det var stekhett. Svetten rann om oss. Det var skönt att sätta sej på moppen och fara iväg och få lite fartvind på sej. Vi stannade till på en helt öde lång strand. Trodde vi. Bäst som det var fick vi se en ung man som satt och tittade på oss en bit bort. Jag var lite rädd för de stora vågorna som hade ett förskräckligt utsug i sej, så jag låg och plaskade som en säl vid strandkanten. Den unge mannen kom fram till mej och ville hälsa och kramas. Det kändes inte trevligt så jag ropade på Staffan som kom upp ur vågorna. Den unge mannen ville krama Staffan också. Det var något som inte kändes bra med honom och vi fick be honom flytta sej en bit så vi skulle kunna byta om. Så fortsatte vi hemåt så Staffan skulle hinna till sin behandling. Det finns hur mycket som helst ayrvediska behandlingsställen här, och utbudet av yoga är enormt. Staffan ådrog sej en supraspinatustendinit, om jag nu försöker ruska liv i mina gamla sjukgymnstiska kunskaper, när han hade feber och låg i sängen flera dagar. Nu får han ayurvedisk behandling för att bli frisk. Han kommer tillbaka mörbultad och doftar av olika örter och oljor som droppats och bankats in i hans arm axel och rygg. Kanske hjälper det. Själv går jag på Nirvanayoga på mornarna, det är mycket lugnt och stilla och varje rörelse är integrerad med andingen. I slutet ligger vi länge och slappnar av och ofta somnar jag till.