Svenska skolan i Varkala

 Några av eleverna på skolan i Varkala. Som synes ganska tillfreds med tillvaron.  Svenska skolan i Varkala där också Kerstin och Niklas bor. Just nu huserar 22 elever där under dagarna.
 

Varkala är en liten badort ca 5-6 mil norr om Keralas huvudstad Trivandrum.  Det är dit eller möjligen till Kovalam några mil söder om Trivandrum som de flesta turister kommer. Vi märkte omedelbart när vi klev av tåget i Varkala att det här var något annat än de platser vi varit på de senaste veckorna. Stationen var full av backpackers i alla åldrar. På resan hit från Indiens sydspets, Kanyakumari, hade vi  redan träffat en Svensk dam ungefär i vår ålder. Hon reste och var tillsammans med en något yngre Indisk herre; Rosie och Uday hette de båda. Det visade sig senare att de skulle bo bara några minuters väg från oss och märkligare än så var det också. Stället de skulle bo på drevs av ett par från mina hemtrakter, nämligen Östergötland. Vad jag vet går inga charterresor från Sverige till Kerala så de som är här har tagit sig hit väldigt mycket på egen hand. Inget jätteproblem i och för sig men vem har tipsat dom? Under vår vecka i Varkala träffade vi i princip nya Svenskar varje dag och det som var trevligt var att orten inte är större än att vi nästan alltid sprang på dem igen. På stranden eller troligare uppe på restauranggatan framåt skymningen, The Cliff. North Cliff för att vara mer exakt.   Vem har tipsat alla Svenskar? Alla Engelsmän, alla Amerikaner?  Alla Tyskar, Ryssar. Här är de i alla fall i massor.

Klart att det skulle finnas underlag för en Svensk skola här under själva säsongen Nov-April. Det visste vi ju förstås redan. Nu förstod vi det också.  Vi hade redan hemma i Sverige kontaktat den via hemsidan och fått löfte om att komma och hälsa på. Tidigt på lördag-morgonen hade vi fått anvisning om att vara utanför ett ställe som hette Shiva garden. Lätt för oss. Det låg granne med vårt hotell, Raja park. Barn i skolåldern som bodde nära där samlades och tog plats i s.k. auto-rikshor. Vi följde efter karavanen av moppe-taxis på vår scooter. 10 min senare var vi framme vid Svenska skolan i Varkala.  Vi hälsades välkomna av det par som drev den, Kerstin och Niklas. Ett par ungefär i vår ålder. Just nu hade de så många som 22 barn, vilket var rekord, så de hade ytterligare en anställd under ett antal veckor. Ulrika. Kerstin är utbildad mellanstadielärare och är den som basar över undervisningen, Niklas är lite mer en allt i allo-kraft som står för en hel del av det praktiskt-logistiska. Ulrika är på plats som lärare just nu för att de har så många elever. Jag kan tänka mig att gränsen mellan var och ens ansvarsområde är lite flytande och lite så där härligt Indiskt pragmatiskt. (Går du in i en lanthandel och frågar efter någon vara vad som helst så brukar varan i fråga så småningom dyka upp. antingen finns den på lagret eller så har innehavaren någon kompis som dyker upp 5 min. senare med den efterfrågade varan)

Vi fick vara med på själva morgonsamlingen. Det var alltså ca 20 barn där och den yngsta var bara 5 år. De äldsta gick i femte klass. De hade faktiskt ytterligare en elev men hon var några år äldre och hade ett helt eget upplägg för sina studier. I dag var det lite speciellt. Dels för att vi var där som gäster men också för att de efter de lediga dagarna, söndagen och måndagen, skulle göra ett besök på en helt vanlig kommunal Indisk skola (s.k. Governement school)  och där genomföra ett kortare program. Det pratades det om och turligt nog kunde ju Anna och jag vara dem lite behjälpliga. Programmet bestod i princip av ett antal Svenska sånger som skulle framföras. Klart att vi hjälpte dom med det. Jag hade ju gitarr med mig.

Barnen som går här på skolan går här minst i 4 veckor.  Som mest kan de gå hela säsongen  fr. Nov – April.  Ganska många av barnen hade någon förälder som jobbade på det stora sjukhuset i Trivandrum. En del av dom var med hela tiden eller så var det bara nere och hälsade på med den andra föräldern under nå’n månad eller två. Förstås var det några familjer som var här på ren långsemester också.  Lärarna har att förhålla sig till vad som står i den svenska läroplanen förstås och vad varje barn har med sig i form av anvisningar från sina ordinarie lärare. Jag tror att staben här nere föredrog lagom detaljerade studieplaner.  Mest egentligen bara någon kommentar om det är något ämne, något moment som absolut måste prioriteras. De har också att förhålla sig till det faktum att gruppen hela tiden förändras, någon ny kommer till, någon försvinner och förstås att gruppen är åldersblandad. Jag nöjer mig med att peka på att allt det sammantaget  gör det hela speciellt. Ibland kan det vara bra med ständig rotation av roller i gruppen, ibland bidrar det bara till labilitet. Speciellt är det i alla fall.                                                                                                                                                                                                                                      Gemensamt, fast på lite olika nivåer jobbar de hela tiden med det ständiga och självklara temat; ”Indien” .Här finns förstås en ocean att ösa ur.  Skolveckan sträcker sig från Tis-Lördag. Så är det för att på lördagar när de Indiska skolorna har ledigt så brukar ett antal Indiska elever från grannskapet  vara med under dagen.  Skoldagen startar kl. 9 med  gemensam morgonsamling och avslutas strax före 14 med gemensam avslutning. Förstås får barnen lunch och något mellanmål under dagen.  I Guds eget land , Kerala, är det väldigt gott om t.ex. frukt.   Föräldrarna till barnen betalar en fast summa per vecka för var och ett av barnen. Jag vill minnas att avgiften låg 1600 kr/v och jag har ett svagt minne av att det fanns något system med syskonrabatt.

Att döma av det lilla vi såg just den här dagen så verkade gruppen fungera väldigt bra ihop. Det var så där trevligt som man vill att det ska vara när en grupp är så åldersblandad och kommer från olika delar av Sverige. De allra minsta satt ofta i knä’t på någon äldre elev. Alla verkade nyfikna på varifrån i Sverige de övriga kom. Någon kom från Åre, någon annan från Åkarp mellan Malmö och Lund, någon förstås från Stockholmstrakten. När Anna och jag pratade sedan efteråt om vår dag i skolan så var nog det som slog oss mest det att de här barnen som går här måste ju få någon slags öppenhet och ödmjukhet inför främmande saker. Det är ju inte bara det att de befinner sig i ett mycket främmande land där det händer konstiga saker ibland utan också det att de träffar andra Svenska barn från olika delar av vårt eget land. Det är stor skillnad på att växa upp i Åre, Åkarp och Stockholm.

Innan vi lämnade skolan för dagen kom vi överens med Kerstin och Niklas om att träffas på klippan lite framåt kvällen för att ta en Kingfisher och kanske besöka en väldigt speciell Raga-konsert lite senare på kvällen. Den har vi nämnt redan under annan rubrik.

Mer om allt senare!