22/12 Staffan och jag har varit i staden Ponda idag, vi åkte moppe dit, en tur på drygt två timmar. För att slippa motorvägen och alltför mycket poliskontroller åkte vi över Mandovefloden till Panaji på en i allra högsta grad rostig och överfull färja. Poliskontroller är skönt att slippa, alltid är det någon förseelse som går att bötfälla en för, t.ex. att man inte har internationellt körkort, och stoppar dom en får man punga ut med en massa rupies som går direkt ner i polismannens ficka. Nu klarade vi oss från det och när vi väl kommit ut ur Panaji, var det t.o.m ganska lugnt på vägarna. Vi passerade portugisernas gamla huvudstad Old Goa, där vi var för fem år sedan och bl.a. beskådade den balsamerade kroppen av ett helgon från 1600-talet.

Väl framme i Ponda hittade Staffan direkt till templet uppe på en av kullarna kring staden, där han till min stora förvåning friade för fem år sedan. Nu pågick det någon form av möte där. Det verkade vara välbeställda människor som deltog att döma av de exklusiva västerländska bilarna som stod parkerade nedanför den gräddgula, bakelseliknande tempelbyggnaden. På mötet deltog enbart män, det såg ut som om det gick hett till men snart upplöstes mötet i all vänskaplighet och övergick till samkväm med mat i ett hus bredvid. Kvinnorna hade förberett måltiden medan männen debatterade. Vi blev inbjudna att delta och särskilt jag var väldigt sugen på att stanna men Staffan tackade ihärdigt nej och förklarade att barnen väntade därhemma, så tyvärr. Men vi fick god, söt risefterrätt som smakade kardemumma i små skålar med krispigt bröd till. Templet är byggt till minne av gurun Narayana som var god vän med både Tagore och Mahatma Gandi, enligt en av männen vi pratade med. Han förklarade att många kastlösa var anhängare av hans lära eftersom den säger att det inte finns några kaster utan att alla människor är lika mycket värda. Narayanas religion är inte någon religion, sa han,  there is no God, only human beings and we are all the same.

24/12 Sitter på taket på vårt hotel I Vagator, dit vi åkt för att fira julafton och sova en natt. Vi tog mopparna hit, en knapp timmes färd. Per och Johanna åkte några timmar före oss för att inte missa några betydelsefulla soltimmar på beachen. Vagator är litet i jämförelse med Candolim. Det har rykte om sej att vara ett riktigt hippieställe och det kanske det är. Stämningen är loj i jämförelse med Candolim och oerhört mycket mindre kommers. Här finns en del tiggare, vilket vi inte sett särskilt mycket av tidigare men om man jämför med Stockholm är det ändå väldigt få. Beachen ligger nedanför en hög klippa som störtar ner i havet. På stranden ligger en gäng kor och steker sej i solen, varför? Inte ett grässtrå så långt ögat kan nå. Men däremot sopor från cafeérna och barerna och det är väl det som drar.

Hotellet vi bor på är ganska sunkigt, och mer än dubbelt så dyrt som vårt fina boende i Candolim. Men det är ändå kul att se något annat kan man ju tänka om man nu ska försöka vara en sådan som ser livet från den ljusa sidan. Barnen var lite trist sura för en stund sen, besvikna på hotellet och sen var det nåt med att Wifi inte funkade.

Bredvid oss här på taket sitter en stor ryss och tittar på en rysk film på sin dator med väldigt uppskruvad volym. Ska jag säga till eller inte? Han ser väldigt avvisande och trist ut i hela sitt väsen, så jag låter det nog vara.

Ett par mornar har jag varit på yoga på ett ställe som heter Zen-Tao-Zen, nere i Candolim. Johanna var med första morgonen och det låter som om hon vill följa med flera gånger. Yogaläraren är en spenslig indisk herre från Kerala. I sin framtoning påminner han om en vänlig version av Jacques Dropsy, som jag en gång i tiden lärde mej meditera hos. Den här yogaläraren heter Rama och hans lektioner är 90 minuter långa uppe på taket med utsikt över havet och palmer runtomkring. Han är en skojig, ganska intensiv man som tillåter sej att blanda olika yogakulturer i en egen mix. Han är mycket mån om att vi inte ska skada oss eller ta i för mycket utan stoppar oss i så fall med mild hand. Mellan yogarörelserna pratar och skrattar han och ger oss olika råd om hur vi ska leva. Stress är inte bra förstås och om man jobbar mycket för att kunna köpa ett stort, fint hus som man ändå inte kan sova i, det tycker han är alldeles tokigt. Lektionerna avslutas med att vi står och hoppar med armarna uppsträckta några gånger samtidigt som vi tjoar så högt vi kan.

Nu har mörkret lagt sej här på taket i Vagator och vi ska öppna en flaska vin som barnen hade med sej och skåla för julen och alla absent friends innan vi ger oss ut till någon liten restaurang i närheten. Allt gott från oss alla till er alla!!  

 Det Goa livet

18/12 Det har varit stilla dagar. Vi har inte gjort så mycket. I morse vaknade vi vid 8-tiden. När man öppnar dörren mot uteplatsen, fläktar det in lite svalkande luft. Mornar och kvällar är helt perfekta vad gäller temperatur, på dagarna är det lite väl hett. Nu i morse gick jag ner till stranden och sprang längs med vattnet innan jag kastade mej ut i dyningarna. Jag är faktiskt inte rädd för dyningar längre, det har jag alltid varit tidigare, det är som att det har krävts nästan 60 år för att inse att det bara är att guppa med. Jag var inte ensam på stranden, många turister gjorde som jag, sprang, promenerade, gjorde yoga eller satt och mediterade. Turisterna är en blandning av  inhemska turister från de heta indiska städerna, en del svenskar, engelsmän, lite tyskar och ganska mycket ryssar. Ryssarna verkar vara dom som har sämst rykte. -They don´t buy anything, har en försäljare klagat på. Andra har sagt att dom inte är trevliga och dricker för mycket och sen kan dom inte prata engelska och kräver att det ska finnas menyer på ryska. Fast ryssarna vi har träffat på, verkar vara som folk är mest, familjer och par, någon kanske lite skränig på en restaurang men annars inget att klaga på. Stranden är kring en mil lång skulle jag tro, en bit upp från vattnet är det tätt med solstolar, restauranger och barer. Om man ville, skulle man kunna vara kvar nere på stranden hela dagarna men varken Staffan eller jag står ut särskilt länge i solstolarna, även om det är helt underbart skönt ett slag. Uppe i Candolim är det annorlunda, där är det helt enkelt ett djäkla liv. Det är ett myller av fordon, människor, hundar, affärer, försäljare, kossor, grisar……… Det tutas hela tiden och avgaserna ligger täta. Här är det skönast att röra sej ganska snabbt och försöka parera sej förbi taxichaufförerna och försäljarna som vill erbjuda sina varor och tjänster. Det är mycket kvinnor som jobbar i butikerna, både i elektronikbutikerna och i alla klädesstånd. Ofta har dom sina minsta barn med sej. Arbete på restaurangerna verkar däremot vara männens domän, inte en enda kvinnlig servitris har vi träffat på. Vårt intryck är att kvinnorna arbetar mer än männen, i varje fall är det så helt klart när det gäller resandefolket som bor i den uttorkade flodfåran intill vårt hus. Kvinnorna är hela tiden sysselsatta, antingen med hushållsgöromål bland de uppbyggda skjulen eller nere på stranden bland turisterna där de försöker kränga allsköns ting. Männen vi ser, sitter mest kring något som ser ut som en lägereld och pratar eller spelar kort. I går kväll tittade de på TV, bland dessa helt otroligt fallfärdiga skjul sticker det upp en parabolantenn och el verkar också ha gått att hitta.

21/12 Nu har det gått några dagar igen. Barnen kom igår och det var underbart roligt att träffa dom. Det känns verkligen bra att det blev som det blev, hade förmodligen kännts ganska ödsligt att fira jul utan dom. Innan barnen kom var Staffan och jag i Palolem en dag. Chauffören Peter skjutsade oss den två timmar långa turen dit på morgonen, väntade hela dagen och skjutsade tillbaka oss på kvällen, allt för 3000 rupies, ung. 300 kr, ingen vidare timpenning alltså. Han försäkrade oss om att han inte alls tyckte att det var långtråkigt att vänta på oss hela dagen i Palolem, dels hade han en kompis där och sen skulle han ligga och vila, sa han. Det var ”Liberation day”, och en helgdag i Goa för att fira frigörelsen från Portugal 1961. Peter var en liten pojke på den tiden. Nu verkade han tycka att nationalistiska rörelser i Goa gick till överdrift genom att bl.a. byta namn på städerna till indiska namn. Huvudstaden i Goa heter Pandjim från portugisernas tid men ska nu heta Panadji isället. Peter är en mycket stillsam man men när vi diskuterade detta hettade det till. –I hate Panadji, sa han och det var mycket känsla i orden.

Palolem var paradisiskt. Inte alls lika mycket folk som i Candolim och väldigt mycket ”easy-life”, livsstilen ”laid-back” so to say. Turisterna verkade mest vara västerlänningar. På barerna spelades reggae-musik och det gjordes reklam för olika yoga och meditationsklasser. Det fanns inga hotell, utan man bodde i hyddor på stranden med palmer och skuggande grönska runtomkring.

I morse hade vi väckarklockan ställd på 7, och vi gick upp hela familjen, t.o.m. barnen trots att det var igår dom kom. Vi hade nämligen bestämt att vi skulle iväg och spela julsånger på den statliga skolan här i Candolim. När vi för några dagar sedan gick förbi och frågade, kändes det som om det var världens mest naturligaste sak att några västerlänningar kom och erbjöd sej att sjunga och spela. –Come any time, sa kvinnan som verkade vara någon form av huvudlärare. Och idag var vi alltså där, det var avslutningsdag före juluppehållet och vi var där redan kring halv tio. Barnen var 7-8-9 år gamla. Pojkarna satt på ena sidan skolsalen, flickorna på andra. Sammanlagt var dom nog en 40 st. Det var 3 fröknar som hade hand om dom, en kvinna som verkade vara huvudlärare och två andra som hjälpte till. Barnen satt 2 eller 3 vid varje bänk. Vi hade inte förberett oss särskilt noga utan tänkt att vi får väl ta det som det kommer. Fröknarna ville att vi skulle börja spela med en gång, så vi spelade ”Mary´s boychild”, ”Rudolf med röda mulen”, ”Jingle-bells” och ”Stilla natt”. Sången som gick absolut bäst var ”Jinglebells”. Vi fick sjunga den om och om igen, och barnen sjöng med och klappade takten med händerna. Sen visste vi inte riktigt vad vi skulle göra, vi var lite osäkra på om vi störde fröknarnas planering på något sätt, så vi överlämnade vår lilla julgåva, boken ”Children in the noisy village” av Astrid Lindgren, innan vi önskade alla Happy Christmas och tackade för oss. Utanför skolan kändes det lite konstigt, allt hade gått så fort och det kändes nästan lite snopet på nåt vis. Fröknarna hade gjort klart för oss att barnen inte pratade engelska och inte var bra på att sjunga. Men när vi stod där utanför skolbyggnaden hörde vi hur dom fortsatte sjunga ”Jingle-bells” av hjärtans lust. Så vi gick in igen. Per och Johanna hade hunnit lämna oss och åkt ner till stranden. Staffan frågade huvudläraren lite försynt om barnen kanske ville sjunga en sång på sitt språk, Konkani. Jodå, det verkade som om hon var med på noterna. En liten gosse fick komma fram och ställa sej framför klassen, om han var hennes egen son eller hennes älsklingselev är svårt att säga. Gossen sjöng ramsor på engelska samtidigt som han gjorde rörelser till, bl.a. framförde han en engelsk version av ”Imse vimse spindel”. Huvudläraren kramade och pussade honom upprepade gånger och efter varje ramsa applåderade alla vi andra allt vad vi kunde. Sen var det dags för ”Jingle-bells” igen innan Staffan fick idén att lära barnen en annan sång. Han försökte med en lätt afrikansk sång med väldigt enkel text, ”Belle-mama”. Jag tror barnen tyckte det var roligt. I varje fall sjöng dom och sen kändes det som om det kanske var dags. Vi tackade för oss igen och gick åter ut till myllret på gatan.
 

Sitter på flyget från Helsingfors till Delhi, snart lyfter planet, klockan är strax 20.15. Vi har haft några timmar pa Helsingfors flygplats, lugnt och skönt. Flanerat runt bland massa exklusiva affärer, Marimekko, Ittali, taxfree, nickat mot overksamma artiga affarsbiträden. På toaletten nordiskt fågelkvitter ur högtalarna.

16|12

Nu framme i lilla lägenheten i Candolim. Sitter på terassen, dricker öl. Solen gått ner. Klockan lite över sju. Blev hämtade pa flygplatsen av Peter, en medelålders lite försiktig indisk herre som på något sätt hänger ihop med familjen vi hyr av. Flyget var försenat, det var ganska jobbigt och hetsigt på Delhis flygplats, inga flyg lyfte, hela Delhi var insvept i tät dimma. Flygplanen stod stilla på marken som stora urtidsdjur. Vi var väldigt trötta, hade nästan inte sovit alls på flyget från Helsingfors under natten.

Men nu är vi har. Så fort vi installerat oss en smula i lägenheten, gick vi ner och badade. Solen var på väg ner, vattnet var absolut inte kallt men svalkande en smula och dyningarna var inte alltför höga.

Nu har mörkret lagt sej helt, här på terassen hörs havet och en massa andra ljud, det knäpper, susar och liksom kvider. Syrsor spelar, röster hörs, hundskall, grymtningar fran någon gris i buskaget och trafikljud som kommer och går. I den uttorkade flodfaran intill oss, har människor som jobbar här i Goa som säsongsarbetare under turistsasongen, slagit läger. Det ryker från elden där de lagar mat och doften av rök blandas med andra dofter, mat, mylla, grönska, värme, hav. Snart ska vi gå ut och äta. Snälla Angelina, som äger huset, och som vi träffade när vi var här för fem år sedan, kom nyss förbi och hälsade. Hennes son Angelo, som är den vi haft kontakt med vad gäller boendet, har hunnit bli en, som det verkar, ansvarstagande ung man på 17 år som hjälper sin mamma med uthyrningarna. Det känns väldigt tryggt for oss att vi varit här tidigare, alla är så snälla och välkomnande. Nu kom precis Angelinas man (eller?) och sa att vi måste fylla i en mycket omfattande och detaljrik blankett om våra förehavanden i Indien och lämna foto och 3! kopior på pass och visum som han sedan lämnar in till olika polismyndigheter. Indien kan verkligen vara ett väldigt byråkratisk och krångligt land mellan varven.

Vår nya blogg lanserades idag. Om du fokuserar på den ska vi försöka att hålla dig uppdaterad. Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed.