Ligger nu på en härligt mjuk dubbelsäng i ett stort och fint och fräscht rum på hotellet "The Madurai Recidency". Snart ska gå upp till restaurangen på taket och fira med varsin "Kingfisher". Vi åkte från Perumal Malai tidigt i morse. Vägen är vansinnigt slingrig och krokig och livsfarlig. Jag mådde illa och fick sitta i framsätet. Vi var sju stycken som åkte ner från bergen. Chitra och Christa, en äldre tysk dam som också är elev till Ama Samy skulle vidare ner till Kerala på en kurs i "Non-violent-communication". De andra hade andra ärenden. Men innan vi skildes besökte vi ålderdomshemmet här i Madurai, som också får stöd av "Little flower". Det var om möjligt, ännu roligare att spela här än i Dindigul. Det var så glad, vänlig och välkomnande stämning. Innan vi började tänkte jag, -nu ska jag låssas att faster Ingrid är här- för det brukar vara en sån hjälp att titta på henne när vi spelar för damerna i Bagarmossen. Men här i Madurai var det inga som helst problem att få kontakt med publiken. En av damerna kom upp och dansade tillsammans med mej och gemensamt sjöng vi refrängen till Leonard Cohen´s "Halleluja". Efteråt kom en annan dam fram och sjöng några engelska sånger, bl.a. ramsan "Jack and Jill went up the hill",som hon kanske lärt sej som barn i skolan. Sen vinkade vi farväl till de underbara gamla damerna (nej, inga herrar syntes till) och vi fick lova att komma tillbaka.

Och nu alltså, öl på taket med ett myllrande, brusande Madurai inunder oss. 

Nu har vi sovit en natt i kylan här uppe bland bergen. Vi har haft underställen på oss och fått varma täcken, så vi har inte frusit alls. Nu på dagen när solen värmer, är det inte alls för kallt, bara friskt och skönt. Vi lämnade Dindigul igår efter att ha besökt "The home for old people". Stället kändes lite som gamla tiders svenska ålderdomshem, i varje fall det ålderdomshem jag tänker på där pappas gamla faster Sasse levde sina sista år. Liksom Sasses ålderdomshem i Blekinge, låg även detta i Dindigul på landet, och de gamla kunde hjälpa till med olika sysslor i hushållet eller i trädgården. Här växte det bananer, apelsiner, papaya och allehanda grönsaker. Katolska nunnor driver hemmet men man har en del stöd från "Little-flowe" - det sociala stödprogram som utgår från Ama Samy och meditationscentret Bodhi Zendo. Det är ung. 40 gamla som bor på hemmet, personer som förmodligen annars skulle hamnat på gatan.                                                                                                             Det var kanske 25 personer som samlats för att lyssna på oss, mest kvinnor och några män.  De som var sämre låg kvar i sina sängar på rummen och dom träffade vi inte. Sovsalarna var ganska stora, minst 10 sängar i varje rum. Det luktade inte så gott i sovrummen men annars var området rent och fräscht. Vi sjöng sånger från olika delar av världen, bl.a " Limu, Limu, Lima",  "Hatirla" från Turkiet och den romska nationalsången "Gelem". Och så förstås vaggsången på Tamil "Sajdadadedandade". Det kändes som om de uppskattade sångerna, i några sånger sjöng de med. Efteråt var dom väldigt tacksamma, dom hade tyckt det var så jättefint och roligt, inte minst dansen! Va?  Vi fick t.o.m framföra ett extranummer som de filmade för dansens skull. Nu är det väl risk för att vi börjar tänka på hur vi  rör oss när vi spelar, och då kanske det låser sej alldeles, men det får väl ge sej.

Sen började vår färd upp till byn där vi är nu, byn Perumal Malai i bergen kring Kodaikanal. Här är så gudomligt vackert. Vi är ung. 2000 m.ö.h. och det är en prunkande växtilghet överallt. Luften är frisk och klar, det är så tyst så man hör varje ljud, vattenfallet nedanför oss, fågelsång, en bil på vägen. Skolan består av stora, ljusa, öppna lokaler, allt är rent och vackert. Shitra, som är elev till Ama Samy och arbetar på skolan med administration, tar hand om oss. Snart ska vi gå upp till Bodhi Zendo och lyssna på Ama Samys "talk". Annars talas det inte så mycket där uppe just nu, det pågår en minisesshin där under några dagar med ung. 40 deltagare från västerlandet, och då ska man helst inte prata alls.

Dindigul är en riktig håla, ligger liksom utslängd på det indiska slättlandet. Det är ett kaotiskt myller, massa trafik, skitigt och gyttjigt, ja det har  faktiskt regnat under dagen och är vattenpölar pa gatorna. Det är en stark doft av bilavgas och avlopp blandat med matångor från alla dessa otaliga "hål-i-väggen-restaturanger" som finns överallt. Människorna är som vanligt jättesnälla och hjälper oss med allt vare sej vi vill eller inte. Det känns inte alls som om folk vill lura en på pengar utan som om dom allra flesta är genuint snälla och intresserade. Naturligtvis blir vi lurade av och till och får betala för mycket for taxiresor och annat, men so what? Igår kväll var vi lite skraja for att gå ut och äta i denna indiska stad i kubik. Vi är väldigt försiktiga med vad vi stoppar i oss och vill verkligen inte åka på någon magåkomma. När vi installerat oss på det ganska sunkiga men helt ok hotellet med det ståtliga namnet Rockfort Palace Hotel, vågade vi oss ut i myllret och hittade både ett internetcafé som vi behöver för vår fortsatta kontakt med Chitra som är vår länk till ålderdomshemmen, och en restaurang där man kunde sitta ner och få maten serverad vid bord. Restaurangen hette Biriyani City och man fick en känsla av att det var en restaurang som satsade lite grann och var måna om ett gott rykte. Det var en massa herrar som jobbade på restaurangen. Alla männen som stod for matlagningen hade på sej små vita hättor. Maten serverades på bananblad. Runt vårt bord stod kanske 7 personer som alla ville hjälpa oss och pratade i mun på varandra på sin mycket svårbegripliga engelska. Palmbladen skulle formodligen tvättas först - eller? förmodligen gjorde vi fel och fick hjälp att torka upp allt vatten vi skvätt omkring oss. Maten var jättegod, ett kryddigt stekt ris, dal och honungskyckling. Nån annan röra som såg ut som en såsig dressing, ville den ene av männen blanda i vår mat med driftiga tag. Men vi lyckades stoppa hans företag. Kalla röror är inget vi vågar oss på. Efteråt fick vi en blankett for att utvärdera restaurangbesöket och också lämna våra kontaktuppgifter. Alla stod förväntansfullt runt oss när vi kryssade i vad vi tyckte, om maten, bemötandet, m.m., m.m. Och- det blev high-score-högsta betyg! Vi skildes som de bästa vanner!

Vår första och enda natt har i Dindigul har varit bra, vi har sovit gott och var AC fungerat som den ska. Snart kommer Chitra och Mr James som kör oss till ålderomshemmet där vi ska spela. Sen blir det flera timmars bilresa upp till bergen runt Kodaikanal. 

Nu bor vi på ett fint guesthouse alldeles vid strandpromenaden i Pondicherry. På mornarna är det många indier, som ser ut som alldeles vanliga tjänstemän, som gör sina yoga- och meditationsövningar där. Vi var där i morse och gjorde morgongymnastiken, inklusive armhävningar, trots att i varje fall jag var väldigt trött. Jag besvärades väldigt av små, små elaka mygg i natt. Nu har vi fått en liten elektrisk apparat att ha i rummet som tydligen ska hålla myggen borta.

Igår var vi tillbaka på en av VCDS skolor som vi besökte förra veckan, hos Shanti, den polioskadade lärarinnans klass. Våra kära vänner, så känns det faktiskt!, Paneer och Mr Martin och några till, kom också dit. Vi hade med oss papper och kritor till barnen som gjorde teckningar till eleverna i en av Staffans klasser.

Vi har lyckats ordna nya tågbiljetter till Dindigul, s.k. Thadkal-biljetter som man bara kan köpa på järnvägsstationen efter att ha fyllt i diverse formulär och lämnat kopior på pass och därefter stått i olika köer. Men det gick bra, alla indier är väldigt hjälpsamma och håller ordning på en så man inte förlorar sin plats i kön. Så imorgon bär det av igen! 

  Igår hälsade vi på i det mycket specialla Auroville några kilometer från oss. Niklas Hellbergs arbetskompis Jack och hans hustru Ulrika bor där under några veckor hos en indisk familj som upplåter delar av sitt hus till "vänner" från olika delar av världen. Auroville är ett experimentsamhälle som byggdes upp under slutet av 60-talet och har dragit till sej andligt och kulturellt intresserade personer från hela världen. Vi blev bjudna på god middag i den ene broderns familj. Oshiva, en yngre bror som har nära kontakt med Jack och Ulrika, var med vid middagen. Han är en man som ägnar sej mycket åt meditation och aktiviteter med barnen från trakten. Till utseendet liknar han en ung Maharishi med sitt långa hår och skägg, och har en oerhört vänlig och glad framtoning. Det pågår hela tiden någonting på gården, både kompletterande undervisning och läxhjälp för barnen från trakten och också många olika kulturella aktiviteter, som drama, målning, dans, musik, filminspelning. En av bröderna är yrkesverksam regissör. När vi ätit gick vi in i huset där den äldre broderns dotter satt och spelade på en Viina, ett mycket vackert citarliknande instrument. Thomas, en man i vår ålder från Arizona, anslöt sej och vi spelade en stund, Staffan på en gitarr som plötsligt dök upp och Thomas på harmonium. Oshiva satt med mild blick och verkade ta in musiken med hela sitt väsen. Vid 9-tiden gick vi hem. Det var dags att gå och lägga sej för alla, dagarna börjar tidigt och det indiska mörkret är mycket mörkt.   

Staffans livskrafter har återvänt och vi har börjat röra på oss. Området där vi bor, Auroville beach, är ett mycket skräpigt och skitigt område, långt ifrån Goas inbjudande stränder. Här vill man inte bada, och det ska man nog inte heller. Det finns anslag uppsatta där man varnas, "the sea is very dangerous here". Flera människor lär ha drunknat. Varför detta område verkar så populärt bland indiska turister, är lite svårt att förstå. Vad är det som drar? Kanske är det ändå havsbrisarna , det blåser en hel del här och känns ibland nästan svalt. Många av turisterna sitter nere på stranden och har picknick. Ibland är det några av de yngre männen som vältrar sej runt bland vågorna vid strandkanten. Överallt är det skräp. Vi har hört att indierna inte har lärt sej att använda papperskorgar eftersom det  inte var särskilt länge sen alla bara använde organiska produkter som bananblad och lerkrus istället för plast. Men det vete tusan om den förklaringen håller, det skulle väl inte vara omöjligt att lära om. I varje fall drar alla dessa sopor till sej massa stora äckliga kråkor som ibland råkar i slagsmål över någon läckerbit, och hundar, en och annan ko, förmodligen massa råttor och några enstaka fattiga tiggare som står och rotar bland soporna efter något användbart. Annars finns det inte mycket tiggare här, nästan alla vi ser jobbar, om inte annat så med att försöka sälja saker. Det vimlar av små butiker där man säljer gott, sött chai och allehanda varor som godis, löscigaretter, ägg och lite grönsaker, tvål, vatten, tandborstar,m.m. Om man blir törstig stannar man till vid ett av de otaliga cocosnötsstånden och köper en cocosnöt (en grön, inte sådana bruna som vi har i Sverige) som med några flinka hugg med en yxa öppnas upp så man kan sticka in ett sugrör och sörpla i sej mjölken. Något som gör trakten här lite speciell och som kan vara en bidragande orsak till att den drar så mycket indiska turister, kan vara att det går att köpa och serveras alkohol  inne i Pondicherry. Några 100 m från vårt hotell går alkoholgränsen markerad med en polisspärr där det förekommer kontroller av personer och fordon. Vi är lite osäkra på vad det egentligen är för regler som gäller, men än har vi inte försökt smuggla in någon sprit till vårt alkoholbefriade Auroville.

Igår var vi inne i Pondicherry för att  ordna med biljetter vi måste ändra om. Staden ligger 7 km härifrån och vi tog en motorrikscha in till järnvägsstationen. Chauffören Kumar, var väldigt angelägen om att få skjutsa oss tillbaka och när vi inte kunde säga någon tid, insisterade han på att vi skulle ringa honom när vi var klara, så skulle han komma inom 20 min. Det var väldigt svårt att ordna nya tågbiljetter. Allt verkade utsålt, så vi gav upp ganska snabbt och tänkte att vi fick försöka ordna det på något annat sätt. Staffan var trött och vi bestämde att gå och fika på något lugnt ställe. Vi tog oss ner mot havet och plötsligt såg allt mycket sydfranskt ut. Borta var det myllrande gatulivet och den kaosartade trafiken. Gatorna hade franska namn och vissa kantades t.o.m av alleér. Nere vid havet kunde man vandra längs en strandpromenad och Jaques Tati kändes inte långt borta. Vi gick in på ett franskt café och drack den godaste café au lait vi druckit sen vi kom till Indien och åt croque Monsieur i den inhängnade vackra trädgården. Franska talades vid några av borden bredvid och det rådde en mycket stilla och lugn stämning. Allt var rent och fint och på toaletten luktade det gott. Kanske hade de parfymerat toapapper. Medan Staffan satt och vilade ordnade jag ett hotell för oss dit vi flyttar imorgon. Det ligger alldeles vid strandpromenaden och är med våra mått mätt, ganska dyrt och lyxigt, men det kostar ändå mindre än vad vandrarhem kostar i Sverige. Sen var det dags för oss att åka tillbaka. Eftersom vi hade sagt att vi skulle ringa Kumar, gjorde vi det, kände det som att vi skulle var taskiga annars. Han svarade och skulle komma direkt. Vi strosade runt en liten stund och så var han plötsligt där och vi hoppade in i fordonet. Men plötsligt blev vi osäkra, var det verkligen Kumar? Vi frågade vad han hette och han vände sej om, nej, det var nog någon annan, eller? I varje fall fick han vända och vi gav honom en slant och han åkte iväg. Så satt vi och väntade och var väldigt osäkra på vad vi skulle göra. Var vi taskiga om vi åkte med någon annan? Hur länge skulle vi vänta? Tänk om det ändå var Kumar som vi åkt med en bit och sen skickat iväg? Vi försökte ringa honom men han svarade inte. Så småningom tog vi en annan rikscha hem till hotellet. Vi tänkte att vi väl fick betala en slant till Kumar om det nu var så att han åkt in till Pondicherry och vi inte var där. Varje gång när vi gått förbi rikschastället med de oftast overksamma chaufförerna utanför vårt hotell, bligade vi skamset åt deras håll för att se om någon Kumar gav sej till känna. Nu i morse dök han plötsligt upp och kom fram och tog mej i hand. -What happened yesterday?, frågade jag. -Sorry madam, sa han och tog sej skuldmedvetret för bröstet, to much job here. -Ok, sa jag, no problem.                                                   

Nu känns det som sjukdomen vänt. Visserligen var Staffan febrig även i natt men på morgonen hade febern gått ner och han frågade till och med efter frukost. Sen tittade han på  "På spåret" på SVTplay innan han tog sej en dusch och jag kunde bädda om sängen där han tillbringat de sista två dygnen. Efter denna intensiva förmiddag har han nu somnat igen.

Jag var ute på en promenad efter frukosten. Just nu tycker jag inte särskilt mycket om Indien. Det är massa sopor överallt och i kvarteren runt omkring finns det äckliga hundar som skäller och ser argsinta ut. Stranden är lång men väldigt smal. Det ligger en masssa skräp i högar,  kråkor hackade på en stor död havssköldpadda som spolats upp på stranden. Havet ser farligt ut, det är stora vågor och dyningar som vräker sej in mot land. Jag har inte haft lust att bada än. Temperaturen är ganska behaglig, under 30 grader. Hotellet vi bor på är helt ok. Vi har en liten bungalow med fläkt i taket och  en liten uteplats. Det finns en skitig swwingpool uppe på taket. Här bor bara indiska turister,  inga andra västerlänningar än vi.

Vi har ändrat våra planer och kommer stanna här i området längre än vad vi planerat. Kanske måste vi skippa Kodaikanal helt men förhoppningsvis kommer vi ändå kunna besöka ett av ålderdomshemmen i Madurai, innan vi åker ner till sydspetsen 13/1. Men just nu är det bara vila som gäller   

Staffan är bättre men har fortfarande feber. Sover hela tiden utom då han vaknar till och får i sej  lite vätska. Väldigt jobbigt igår. Blev orolig för att han skulle försämras under natten och vi skulle behöva uppsöka sjukhus.Jag satt utanför vårt rum en stund med dörren stängd, eftersom Staffan frös, ja det är faktiskt inte så hett här, idag är det nog inte mer än 25 grader och det blåser ganska rejält. Jag höll på med bloggen och blev upptagen av det jag skrev. Staffan hade varit uppe och duschat och lagt sej igen. När jag kom tillbaka in i rummet, var han så djäkla dålig, skållande het och med flammiga utslag på armarna. Han hade inte vetat var jag var, trodde att jag gått iväg långt. Fick i sej febernedsättande och vätskeersättning  och somnade. Jag gick till receptionen och frågade om det möjligen fanns någon läkare att anlita om Staffan skulle försämras ytterligare. Men det var omöjligt, not before tomorrow, sa receptionisten, it´s New Year. Jag övervägde olika handlingsalternativ men bestämde mej för att jag skulle ringa Mr Martin eller Paneer om vi behövde hjälp. Jag är övertygad om att de skulle skickat en bil för att hämta oss. Men Staffan är bättre som sagt, men långt ifrån bra. Fast idag känner jag i varje fall igen uttrycket i hans ögon och han har sagt i varje fall några meningar. Jag tycker det känns skönt at ha bloggen att skriva i, blir som en länk hem till tryggheten.

Passar på att skriva ner lite tankar från dagarna på VCDS. Det var på många sätt omtumlande att komma så nära och bli delaktiga i en så annorlunda kultur. Först och främst vänligheten, har aldrig tidigare i livet mött en sådan självklar generositet. Och respekten för vuxna och som det verkar, accepterandet av den hierarkiska sociala ordningen. Mr Martin var självklart ledaren. När han var med, sa Paneer nästan ingenting och annars var han ganska pratsam. Han var också påfallande tyst när Mr Martins dotter Josephine var med ute i en av skolorna. Då var det hon som helt dominerade vad man skulle prata om och hur man skulle prata. Vid ett tillfälle hade hon fel, hon pratade om att det börjar bli ett stort problem att det finns för få flickor i samhället, det går 3 pojkar på en flicka på grund av att flickorna aborteras under fosterstadiet. Fortfarande är det vanligt med "dowry", en rejäl hemgift som måste betalas ut till den blivande maken för att det ska bli något giftermål. Hur som helst pratade Josephine som om det gällde brist på pojkar och inte flickor och samtalet rann ut i ett litet frågetecken. På kvällen pratade vi om samma sak och Paneer sa att Josephine hade uttryckt sej felaktigt men att det inte var upp till honom att rätta henne i den stunden. Både Josophine och hennes manmma Kousalya är personer högt i hierarkin, annars har kvinnorna en underordnad ställning. Kvinnor som arbetar i jordbruket eller på fälten där man utvinner salt ur havsvatten, tjänar 150 rupies/dag, alltså ung. 15 kr. En man med motsvarande arbete tjänar 350 rupies. Allt fler kvinnor skaffar sej utbildning men enligt Paneer har dessa kvinnor svårt för att "bli gifta", och det krävs en högre dowry om kvinnan har studerat. Det finns dock "love-marriage" och då gifter man sej utan att någon dowry behöver vara inblandad. Så var det för Paneer och även för Josephine som är gift sen ett knappt år tillbaka. Hon är i 27åå, mycket välutbildad och talar perfekt engelska, hennes man Kaltik kommer från en liten fattig by, saknar utbildning och är inte särskilt bra på  engelska. Deras äktenskap är såväl ett "intercast-" som "interreligious marriage", något som fortfarande är mycket ovanligt. Josephine är högkast  och kristen som sin mamma och Kaltik är kastlös och hindu. Dom träffades på ett internationellt utbytesprogram i Manchester (att Kaltik var med måste väl ändå betyda att han är ganska framåt!?). Josphine fungerade som ledare för den indiska grppen och hon berättade att hon fick ta hand om Kaltik eftersom han inte hängde med i samtalen på engelska och blev deprimerad och ledsen. Under resan avled också hans mamma hemma i Indien. Detta innebar att Josephine och Kaltik kom ännu närmare varandra och slutligen friade han. De höll relationen hemlig ett år men när det inte gick längre, reagerade bägges föräldrar med stort motstånd mot relationen. Josephines föräldrar har nu accepterat hennes äktenskap men fortfarande är Kaltiks familj oroade. Detta har ytterligare förvärrats av att giftermålet skedde under den delen av månaden när månen är på väg ner, enligt astrologerna som alla hinduer tillfrågar inför stora beslut, ska giftermål bara ingås under den period månen är på väg upp. Att det blev så ändå, berodde på att Josephine har mycket olika uppdrag som är viktigare för henne än månens position, tyckte vi oss förstå.

Maten vi blivit serverade under tiden på VCDS har varit god men inte särskilt nyttig. Dagen börjar med milkcoffe, omelett och vitt bröd med sylt. Kaffet är väldigt svagt. Till lunch är det vitt ris och någon potatisröra med lite grönsaker i, röran är ofta stark och god. Det brukar också vara någon mycket vattnig sås med lite linser i.Till middag är det också ris och någon röra. Det är mest ris på tallriken och röran blandar man ihop med riset så att det blir som en smet som blir lite lättare att få i sej med fingrarna. Enligt Paneer är han inte mätt om han inte fått äta rejält med vitt ris varje måltid. Man äter väldigt lite grönsaker, frukt och nötter och allt sådant som dominerar i den hälsoinriktade västvärldens dieter. Diabetes är en folksjukdom, Vi fick höra att 1/3 av alla indier har diabetes. 

Det talas över närmare 250 olika språk i Indien. En indier från Goa förstår inte en indier från Tamil Nadu. När indier från olika stater möts, kan de inte förstå varandra om de inte talar hindi eller engelska. På landsbygden talar man oftast bara sitt eget modersmål.

Förutom besöken i skolorna besökte vi också en fiskeby som VCDS varit med om att bygga upp efter Tsunamikatastrofen. Husen var välgjorda små stenhus, såg lite ut som en semesterbyvid havet. Det fanns en gata där barnen sprang och lekte, en samling kvinnor satt i en tät cirkel på marken utanför ett hus och spelade någon form av sällskapsspel. Nere vid havet låg vackra fiskebåtar.

Nu ska jag ge Staffan lite mer att dricka och sen går jag nog ut en kort promenad, har knappt sett omgivningarna här runtomkring.     

VCDS 28/12 2013 - 1/1 2014

Vi bor på VCDS kursgård utanför den lilla staden Tindivanam, dit vi anlände med tåg från den myllrande, aldrig sovande 10miljoners staden Chennai. På stationen möttes vi av några ur VCDS team, grudaren och direktören Mr Martin och hans hustru Kousalya som också har en hög position i föreningen, och ytterligare två personer. Kurscentret ligger ute på landet, det är fält, trädplanteringar och betande djur som vaktas av kvinnor med vackra saris runtomkring. Gården består av några enkla byggnader, en stor brunn i mitten och skuggande träd. Stället fungerar som gästhem och kursgård för främst VCDS medlemmar. Inga bor här permanent, just nu är det bara Staffan och jag som sover här och Paneer och Rajkumar, två män ur VCDS inre krets, som hjälper oss med allt och fungerar som tolkar ute i byarna. När vi kom hit möttes vi av vackra flickor som hälsade oss med blommor och på området hade man hängt upp banderoller med våra namn och välkomsthälsningar.  Efter detta mottagande, och vi fått en stund för att installera oss i sovsalen och gå på toaletten, där en stor  ödla bodde i toalettstolen, fick vi träffa flera av de unga lärarna som undervisar på kvälls-skolorna ute i byarna. Undervisningen riktar sej till barn mellan 6 och 15 år gamla och är ett komplement och extra stöd för de barn som annars går ganska sporadiskt i den ordinarie skolan och heller inte får särskilt mycket hjälp av sina föräldrar som ofta är analfabeter. Undervisningen är helt frivillig och man arbetar mycket med att försöka stärka barnens självkänsla. 80% av eleverna är flickor, pojkarna är inte lika intresserade, är mera för att bara "hang around" som en av lärarna sa. Lärarna är unga, mellan 20 och 30 år, flera av dem har själva gått i någon av kvällsskolorna innan de börjat undervisa där. Två av lärarna vi träffade var svårt polioskadade och fick bäras fram till bordet där vi satt. Under denna första träff var lärarna oerhört blyga, vi också för den delen, men vi försökte ändå prata på bäst vi kunde på vår knaggliga svengelska. Mr Martin ledde samtalet, han ställde frågor till lärarna som "Vad betyder VCDS för dej?" och "Hur vill du bäst beskriva VCDS?" Han var hela tiden mycket stöttande gentemot lärarna och hittade de inte svaren själva, hjälpte han dem på traven. Flera pratade om organisationen  som "a big family". Och vad kännetecknar då en familj? ville Mr Martin veta. Ord som respekt för föräldrarna återkom, och att vilja varandra väl och stötta varandra i motgångar.                                                                                                                                                                                                            Lärarna har ingen formell lärarutbildning utan de får sin undervisning och handledning av "Senior masters", en samling äldre män (och ett fåtal kvinnor) som ingår i VCDS "supporting team". En av dagarna fick vi vara med när denna krets av mycket lärda män, hade sin årliga sammankomst. Staffan och jag blev närmast skräckslagna när vi presenterades för professorer i historia och yoga, master of philosofy och indisk litteratur m.m, m.m. Från början visste vi inte vad det var för typ av sammankomst, utan vi fick för oss att vi skulle spela nån form av huvudroll. Vår redan knaggliga engelska sjönk till en botten-nivå, även de enklaste meningar kändes omöjliga att få till. Men vi lugnade oss  snart lite grann, vi ställdes inte mot väggen på något sätt, utan fick mest sitta med i cirkeln av alla dessa lärda herrar som alla hade ett brinnande engagemang för ett rättvisare samhälle. En efter en av tog de  till orda och talade, ofta ganska länge och glödande, ömsom på Tamil, ömsom på engelska. Det kändes som en sammankomst där man egentligen inte beslutade någonting utan mera träffades för att stärka varandra i rörelsens filosofi,  som är inspirerad av daliten Ambedkar som tog sej från de oberörbaras kast till att bli jurist och hög politiker under åren kring Indiens självständighet. Det går att läsa mycket om VCDS om man gogglar på det, här nöjer jag mej med att skriva ner några av de meningar jag lyckades snappa upp från männens tal. "Fight for the good!", "Always ask for whome you are working!", "Sustainable changes must take time!", "Educate for life!", "Learn to live happily", "Freedom from poverty!", "Start in the villages!", "Educate, Agitate, Organize!"                                                                       I en paus tillfrågades jag och Staffan om vi ville framföra någon sång. Vi sjöng Limu Limu Lima och herrarna blev förtjusta. Vi kunde pusta ut ännu mer efter det, så vi lyckades till och med småprata lite med yogaprofessorn och en man som tydligen är en känd poet i Tamil Nadu. När han höll sitt framförande tidigare under mötet, visste vi inte om han var riktigt klok eller inte. Han talade med stirrande blick och oerhört dramatisk hög röst. Ibland bröt han ut i kraftfull sång. Men han var en snäll och trevlig man som frågade aldleles vanliga frågor om vad vi jobbade med och så.

Vi har varit på besök på tre av de 18 kvälls-skolorna som föreningen driver. Barnens glädje och engagemang har varit rörande. Staffan och jag har närmast behandlats som ett kungapar, vilket inte alltid är helt bekvämt men jag tycker det ändå har gått bra. Man har ställt fram stolar till oss, vi har serverats te och barnen har framfört sång och dansnummer som de övat in. Sångerna har alla haft ett moraliskt budskap av något slag, som vikten av undervisning, änkors utsatta position, vikten av respekt för läraren, vikten av att plantera träd för att inte utarma  jorden. Barnens tilltro och respekt för sina lärare, verkar  total. Disciplinsvårigheter verkar inte finnas. Enligt vår guide Paneer är respekt mycket viktigt i det indiska samhället, först kommer respekten för  pappan, sedan mamman,  läraren, och slutligen respekten för Gud.                                                När barnen visat sitt program, har det varit Staffans och min tur. En vaggsång på Tamil som Staffan tagit ut från nätet, har varit jättepopulär. Och några glada laj, laj-sånger som det varit lätt att klappa takten till och sjunga med i refrängen. Efteråt har barnen omringat oss, velat ta i hand och tacka, oerhört artigt och uppskattande. Och sen har vi blivit skjutsade tillbaka till vårt boende och serverade middag av Paneer och Rajkumar som furstligt tar hand om oss. Paneer är i 35-årsåldern och har fru och tre barn i en by i närheten. Nu när vi är här, går han bara hem en stund tidigt på mornarna  för att sköta om lite bevattning och andra praktiska sysslor, innan han kommer tillbaka för att ordna frukost till oss. Herregud, vad har man gjort för att förtjäna detta, kan jag undra. Rajkumar är i giftasåldern men ännu inte gift. Han bor med sin familj i en liten by, där vii blev bjudna på lunch och besökte en av skolorna. Måltiden var nog den godaste vi ätit under tiden här. Vitt ris förstås, i mängd, och olika välkryddade såser och grönsaksröror till. Som efterrätt fick vi granatäpplen. Vi satt på golvet och skvätte ner oss alldeles förskräckligt. Rajkumar är en ung man som verkar satsa på utbildning och har redan en speciallärarutbildning. Nästa termin ska han studera filosofi jämsides med arbetet inom VCDS.

Jag sitter nu den sista timmen innan vi ska åka vidare till Auroville utanför Pondicherry. Bredvid mej sitter "the watchman" här på centret och hans hustru. Det är ett gammalt par som ansvarar för hönsen och kon som finns här på gården. Frun brukar sopa och göra fint, mannen har vi inte sett förrän i morse. Han har varit dålig och tydligen inlagd på sjukhus. Det är något med njurarna som inte är som det ska. Han har mycket vänliga milda blå ögon. 

                                                                                                                                                                                                                                  Igår var vi med hela dagen på nyårsfirande med uppåt 100 barn från skolorna. Firandet är en tradition inom VCDS sen starten för ung. 35 år sedan. Vi var där redan på förmiddagen och många av barnen hade också hunnit ta sej dit med sina lärare. Förberedelserna tog oändlig tid och vi hängde inte riktigt med utan gick omkring ganska sysslolösa. Men det var barn omkring oss hela tiden som ville skaka hand och bli fotograferade eller sjunga något av det vi sjungit med dom ute i skolorna. Många ur VCDS inre team var också på plats, och f.d. elever, kanske också några enstaka föräldrar. Så plötsligt startade allting vid 4-snåret. Klass efter klass gick upp på scenen och framförde olika stick-dancenummer, sånger och små teatersketcher, alla med ett moraliskt budskap. Som kompgrupp fanns Mr Martin på ett indiskt dragspelsliknande klaviaturintrument, en alldeles fantastisk tablaspelare och flera ur lärarkåren som sjöng starkt och inlevelsefullt. Mellan barnens framföranden, steg någon vuxen fram och tog scenen i besittning, en blind man leddes fram och sjöng en lång och känslofylld sång, en annan man som var lite av den "tokiga" sorten  med ett oerhört starkt känslomässigt engagemang, framförde också några sånger samtidigt som han ackompanjerade sej själv på allehanda burkar och kastruller. Han var pensionerad rektor, 82 år gammal, och tillhörde VCDS "supporting team" som stöttar och utbildar lärarna ute i byarna. Bäst som det var, bjöds Staffan och jag upp på scenen, tre gånger hände detta utan förvarning men vi fann oss och det kändes verkligen att jag kunde luta mej mot Staffan som lyckades få till det så himla bra. Alla barnen sjöng med i några av sångerna och både tablaspelaren och den gamle rektorn trummade på av hjärtans lust. Staffan höll också ett känslofyllt tal som direktöversattes till Tamil. Uppträdandena höll på i flera timmar, klockan var nog framåt åtta innan det plötslig uppstod en förväntansfull aktivitet och alla började röra på sej, det var dags att tända ljusen! Så vandrade alla iväg en bit längs med vägen, fick varsitt ljus och ställde upp sej på led, tände ljusen och vandrade tillbaka som ett mäktigt luciatåg i den indiska natten fram till en form av blomsterinstallation föreställande den indiska kontinenten med året 2014 i mitten. Runtomkring stod det skrivet med blommor (på Tamil) "Freedom from poverty" och freedom från förtryck och underkastelse. Mitt i Indien fanns en större ljushållare och när Mr Martin, som i den stunden såg ut som en gammal överstepräst, vitklädd och i skenet från alla levande ljus, sagt några ord, gick han in och tände det första ljuset i kontinenten. Sen bjöds Staffan och jag in, en stor ära, och sen var det dags för många fler. Som avslutning fick var och en (vi var över 100) önska något inför det nya året innan man placerade sitt ljus på kontinenten med en droppe stearin. Sen var det dags för mat, ris och dal och potatis- och grönsaksröra som serverades ur stora plåtkärl på bananblad. Förstås åt man med händerna och den enda disk som blev var glasen, som dryck serverades vatten. Alkohol existerar inte inom VCDS och enligt vår guide Paneer är det  inget man av tradition använder sej av i Indien överhuvudtaget. Men tiderna har börjat förändras även vad gäller alkoholanvändandet. Själv dricker han lite grann, men det är hemligt och han skulle inte drömma om att visa sej hemma om han druckit. Antingen kommer han inte hem vid sådana tillfällen, eller väntar han till efter kl. 10 då frun har somnat, och då går han inte in i huset utan han lägger sej och sover utanför på gården.                     Nyårsfirandet avslutades med att Staffan och jag fick sätta oss framme vid scenen med Mr Martin och dela ut skrivhäften som vi haft med från Sverige och en penna till varje barn, som ropades upp med namn innan dom kom fram till oss och mottog dessa ytterst enkla gåvor.

På vägen hem började Staffan frysa och klaga över att han kände sej så stel, han trodde att han suttit still alldeles för länge under dagen, sa han. Väl hemma fick han frossa och blev väldigt blek. Vi satt utanför vårt rum och hade bjudit Paneer på lite whisky, men det var lika bra att gå och lägga sej direkt. På natten fick han massa feber och var alldeles stekhet på morgonen. Det kändes totalt omöjligt att vi skulle åka iväg till Pondicherry med lokalbuss som vi tänkt. Jag var faktiskt orolig. Plötsllig feber och frossa känns inte bra. Jag pratade med Paneer och han i sin tur ringde Mr Martin som bestämde att han skulle komma med bil och köra oss till en bra läkare och därefter till vårt hotell utanför Pondicherry. Och dessa snälla människor kom, Mr Martin, som själv har allvarlig diabetes, amputerade tår och njur- och hjärtproblem, tillsammans med sin hustru Kousalya  och svärsonen som chaufför. Dom kom fastän det var nyårsdagen och dom skulle ha stor släktsammankomst hemma hos sej under dagen, samtidigt som nyårsdagen alltid är en dag då många människor brukar komma och besöka Mr Martin. Dom var inte stressade alls, bara lugna och hjälpsamma. Vi fick föst åka till ett sjukhus i Pondicherry där en läkare med stor pondus tog emot Staffan. Man tog ett blodprov och det är inte malaria eller någon allvarligare febersjukdom. Det kunde bli så här i denna del av världen, menade doktorn och både Mr Martin och Kousalya hade haft likadant för några veckor sedan, sa dom. Doktorn skrev ut febernesättande och penicillin och sen blev vi skjutsasde till hotellet Soorya Beach Resort i Auroville utanför Pondicherry där vi ska stanna en knapp vecka. Fast vi får se om det blir längre. Just nu gäller bara att Staffan måste bli frisk.  

27/12 Slutet på Goa livet

Sitter på vår uteplats i skuggan. Det är några timmar kvar innan det är dags att ta sej till flygplatsen och planet till Chennai. Allt är packat och klart. Jag var på yoga halv nio i morse, har varit där fyra mornar. Yogaläraren är både mycket seriös och behagligt prestigelös i sin framtoning. –To much perfection creates stress, säger han. Jag går längs med stranden för att komma till yogastället, en promenad på knappt en halvtimme. Det är så gudomligt vackert sådär på mornarna när solen inte hunnit så högt och det fortfarande är lite disigt och dyningarna rullar in våg på våg. Idag var det bara jag och en engelsman på lektionen. Han hade sprungit 12 km innan och såg ut som ett massivt muskelberg men han var ganska smidig ändå, hade tränat det mesta lät det som, bl.a. nåt som hette chi-yoga. Efter yogapassat vandrar jag tillbaka längs med stranden och det har blivit betydligt varmare då, och mera folk. Men fortfarande är stämningen underbart skön och loj. Nu i morse hade barnen hunnit bänka sej på sina solbritsar när jag kom fram. Johanna hade varit på en lång promenad på stranden innan. Det har varit så jättemysigt med barnen, det känns att dom är vuxna nu och det blir som en annan känsla av frihet i relationen. Staffan har varit sjuk några dagar men idag mår han bättre. Han åkte på en rejäl förkylning och hade nog feber en dag. Ramed, mannen i familjen vi bor hos, tyckte att Staffan skulle gå till doktorn och få ”an injection”, men vi tror nog att han blir frisk utan någon inblandning av läkarvetenskapen. Det är tre bröder, som äger fastigheten där vi bor. Vi har gemensam trädgård med en av familjerna och är liksom delaktiga i deras vardagssysslor. Ramed är arbetslös sen 10 år, arbetade tidigare på båtar i arabvärlden. Hans hustru Salvation, har inte heller något arbete. Hur dom klarar sej ekonomiskt, förstår jag inte, det lilla som dom får in på uthyrningarna, kan inte räcka särskilt långt. För våra två lägenheter betalar vi sammanlagt 1.500 rupies/natt, d.v.s.150 kr ungefär. Det säger naturligtvis inte så mycket om man inte har andra priser att jämföra med, men det är inte mycket pengar ens i Indien. Men familjen verkar leva ett enkelt och sparsamt liv. På förmiddagarna lagar Salvation mat och stökar lite i trädgården med blommorna eller något annat. Matlagningen tar tid, hon brukar sitta utanför huset och rensa linser eller små fiskar som hon sen tillreder med massa grönsaker och kryddor. Ramed ägnar sej ganska mycket åt att vattna eller tvätta kläder. Ibland kommer någon kompis till honom och då dricker dom indisk whisky med vatten. Den större lägenheten som vi hyrde för fem år sedan ligger i en annan ände av huset och hyrs ut av Angelina och hennes son Angelo. Angelina och Salvation är svägerskor, vem som är Angelinas man har vi inte riktigt fått klart för oss. När jag kommit tillbaka från yogan på mornarna  brukar jag inte ha särskilt stort behov av att göra något mer på dagarna, det är så väldigt skönt att bara sitta och begrunda, eller vad det nu är jag gör.

Men alldeles strax är det dags, taxibilen kommer när som helst och då bär det av till något helt annat.