Sjukdomsrapport och tankar hit och dit

Staffan är bättre men har fortfarande feber. Sover hela tiden utom då han vaknar till och får i sej  lite vätska. Väldigt jobbigt igår. Blev orolig för att han skulle försämras under natten och vi skulle behöva uppsöka sjukhus.Jag satt utanför vårt rum en stund med dörren stängd, eftersom Staffan frös, ja det är faktiskt inte så hett här, idag är det nog inte mer än 25 grader och det blåser ganska rejält. Jag höll på med bloggen och blev upptagen av det jag skrev. Staffan hade varit uppe och duschat och lagt sej igen. När jag kom tillbaka in i rummet, var han så djäkla dålig, skållande het och med flammiga utslag på armarna. Han hade inte vetat var jag var, trodde att jag gått iväg långt. Fick i sej febernedsättande och vätskeersättning  och somnade. Jag gick till receptionen och frågade om det möjligen fanns någon läkare att anlita om Staffan skulle försämras ytterligare. Men det var omöjligt, not before tomorrow, sa receptionisten, it´s New Year. Jag övervägde olika handlingsalternativ men bestämde mej för att jag skulle ringa Mr Martin eller Paneer om vi behövde hjälp. Jag är övertygad om att de skulle skickat en bil för att hämta oss. Men Staffan är bättre som sagt, men långt ifrån bra. Fast idag känner jag i varje fall igen uttrycket i hans ögon och han har sagt i varje fall några meningar. Jag tycker det känns skönt at ha bloggen att skriva i, blir som en länk hem till tryggheten.

Passar på att skriva ner lite tankar från dagarna på VCDS. Det var på många sätt omtumlande att komma så nära och bli delaktiga i en så annorlunda kultur. Först och främst vänligheten, har aldrig tidigare i livet mött en sådan självklar generositet. Och respekten för vuxna och som det verkar, accepterandet av den hierarkiska sociala ordningen. Mr Martin var självklart ledaren. När han var med, sa Paneer nästan ingenting och annars var han ganska pratsam. Han var också påfallande tyst när Mr Martins dotter Josephine var med ute i en av skolorna. Då var det hon som helt dominerade vad man skulle prata om och hur man skulle prata. Vid ett tillfälle hade hon fel, hon pratade om att det börjar bli ett stort problem att det finns för få flickor i samhället, det går 3 pojkar på en flicka på grund av att flickorna aborteras under fosterstadiet. Fortfarande är det vanligt med "dowry", en rejäl hemgift som måste betalas ut till den blivande maken för att det ska bli något giftermål. Hur som helst pratade Josephine som om det gällde brist på pojkar och inte flickor och samtalet rann ut i ett litet frågetecken. På kvällen pratade vi om samma sak och Paneer sa att Josephine hade uttryckt sej felaktigt men att det inte var upp till honom att rätta henne i den stunden. Både Josophine och hennes manmma Kousalya är personer högt i hierarkin, annars har kvinnorna en underordnad ställning. Kvinnor som arbetar i jordbruket eller på fälten där man utvinner salt ur havsvatten, tjänar 150 rupies/dag, alltså ung. 15 kr. En man med motsvarande arbete tjänar 350 rupies. Allt fler kvinnor skaffar sej utbildning men enligt Paneer har dessa kvinnor svårt för att "bli gifta", och det krävs en högre dowry om kvinnan har studerat. Det finns dock "love-marriage" och då gifter man sej utan att någon dowry behöver vara inblandad. Så var det för Paneer och även för Josephine som är gift sen ett knappt år tillbaka. Hon är i 27åå, mycket välutbildad och talar perfekt engelska, hennes man Kaltik kommer från en liten fattig by, saknar utbildning och är inte särskilt bra på  engelska. Deras äktenskap är såväl ett "intercast-" som "interreligious marriage", något som fortfarande är mycket ovanligt. Josephine är högkast  och kristen som sin mamma och Kaltik är kastlös och hindu. Dom träffades på ett internationellt utbytesprogram i Manchester (att Kaltik var med måste väl ändå betyda att han är ganska framåt!?). Josphine fungerade som ledare för den indiska grppen och hon berättade att hon fick ta hand om Kaltik eftersom han inte hängde med i samtalen på engelska och blev deprimerad och ledsen. Under resan avled också hans mamma hemma i Indien. Detta innebar att Josephine och Kaltik kom ännu närmare varandra och slutligen friade han. De höll relationen hemlig ett år men när det inte gick längre, reagerade bägges föräldrar med stort motstånd mot relationen. Josephines föräldrar har nu accepterat hennes äktenskap men fortfarande är Kaltiks familj oroade. Detta har ytterligare förvärrats av att giftermålet skedde under den delen av månaden när månen är på väg ner, enligt astrologerna som alla hinduer tillfrågar inför stora beslut, ska giftermål bara ingås under den period månen är på väg upp. Att det blev så ändå, berodde på att Josephine har mycket olika uppdrag som är viktigare för henne än månens position, tyckte vi oss förstå.

Maten vi blivit serverade under tiden på VCDS har varit god men inte särskilt nyttig. Dagen börjar med milkcoffe, omelett och vitt bröd med sylt. Kaffet är väldigt svagt. Till lunch är det vitt ris och någon potatisröra med lite grönsaker i, röran är ofta stark och god. Det brukar också vara någon mycket vattnig sås med lite linser i.Till middag är det också ris och någon röra. Det är mest ris på tallriken och röran blandar man ihop med riset så att det blir som en smet som blir lite lättare att få i sej med fingrarna. Enligt Paneer är han inte mätt om han inte fått äta rejält med vitt ris varje måltid. Man äter väldigt lite grönsaker, frukt och nötter och allt sådant som dominerar i den hälsoinriktade västvärldens dieter. Diabetes är en folksjukdom, Vi fick höra att 1/3 av alla indier har diabetes. 

Det talas över närmare 250 olika språk i Indien. En indier från Goa förstår inte en indier från Tamil Nadu. När indier från olika stater möts, kan de inte förstå varandra om de inte talar hindi eller engelska. På landsbygden talar man oftast bara sitt eget modersmål.

Förutom besöken i skolorna besökte vi också en fiskeby som VCDS varit med om att bygga upp efter Tsunamikatastrofen. Husen var välgjorda små stenhus, såg lite ut som en semesterbyvid havet. Det fanns en gata där barnen sprang och lekte, en samling kvinnor satt i en tät cirkel på marken utanför ett hus och spelade någon form av sällskapsspel. Nere vid havet låg vackra fiskebåtar.

Nu ska jag ge Staffan lite mer att dricka och sen går jag nog ut en kort promenad, har knappt sett omgivningarna här runtomkring.