Livet går vidare

Staffans livskrafter har återvänt och vi har börjat röra på oss. Området där vi bor, Auroville beach, är ett mycket skräpigt och skitigt område, långt ifrån Goas inbjudande stränder. Här vill man inte bada, och det ska man nog inte heller. Det finns anslag uppsatta där man varnas, "the sea is very dangerous here". Flera människor lär ha drunknat. Varför detta område verkar så populärt bland indiska turister, är lite svårt att förstå. Vad är det som drar? Kanske är det ändå havsbrisarna , det blåser en hel del här och känns ibland nästan svalt. Många av turisterna sitter nere på stranden och har picknick. Ibland är det några av de yngre männen som vältrar sej runt bland vågorna vid strandkanten. Överallt är det skräp. Vi har hört att indierna inte har lärt sej att använda papperskorgar eftersom det  inte var särskilt länge sen alla bara använde organiska produkter som bananblad och lerkrus istället för plast. Men det vete tusan om den förklaringen håller, det skulle väl inte vara omöjligt att lära om. I varje fall drar alla dessa sopor till sej massa stora äckliga kråkor som ibland råkar i slagsmål över någon läckerbit, och hundar, en och annan ko, förmodligen massa råttor och några enstaka fattiga tiggare som står och rotar bland soporna efter något användbart. Annars finns det inte mycket tiggare här, nästan alla vi ser jobbar, om inte annat så med att försöka sälja saker. Det vimlar av små butiker där man säljer gott, sött chai och allehanda varor som godis, löscigaretter, ägg och lite grönsaker, tvål, vatten, tandborstar,m.m. Om man blir törstig stannar man till vid ett av de otaliga cocosnötsstånden och köper en cocosnöt (en grön, inte sådana bruna som vi har i Sverige) som med några flinka hugg med en yxa öppnas upp så man kan sticka in ett sugrör och sörpla i sej mjölken. Något som gör trakten här lite speciell och som kan vara en bidragande orsak till att den drar så mycket indiska turister, kan vara att det går att köpa och serveras alkohol  inne i Pondicherry. Några 100 m från vårt hotell går alkoholgränsen markerad med en polisspärr där det förekommer kontroller av personer och fordon. Vi är lite osäkra på vad det egentligen är för regler som gäller, men än har vi inte försökt smuggla in någon sprit till vårt alkoholbefriade Auroville.

Igår var vi inne i Pondicherry för att  ordna med biljetter vi måste ändra om. Staden ligger 7 km härifrån och vi tog en motorrikscha in till järnvägsstationen. Chauffören Kumar, var väldigt angelägen om att få skjutsa oss tillbaka och när vi inte kunde säga någon tid, insisterade han på att vi skulle ringa honom när vi var klara, så skulle han komma inom 20 min. Det var väldigt svårt att ordna nya tågbiljetter. Allt verkade utsålt, så vi gav upp ganska snabbt och tänkte att vi fick försöka ordna det på något annat sätt. Staffan var trött och vi bestämde att gå och fika på något lugnt ställe. Vi tog oss ner mot havet och plötsligt såg allt mycket sydfranskt ut. Borta var det myllrande gatulivet och den kaosartade trafiken. Gatorna hade franska namn och vissa kantades t.o.m av alleér. Nere vid havet kunde man vandra längs en strandpromenad och Jaques Tati kändes inte långt borta. Vi gick in på ett franskt café och drack den godaste café au lait vi druckit sen vi kom till Indien och åt croque Monsieur i den inhängnade vackra trädgården. Franska talades vid några av borden bredvid och det rådde en mycket stilla och lugn stämning. Allt var rent och fint och på toaletten luktade det gott. Kanske hade de parfymerat toapapper. Medan Staffan satt och vilade ordnade jag ett hotell för oss dit vi flyttar imorgon. Det ligger alldeles vid strandpromenaden och är med våra mått mätt, ganska dyrt och lyxigt, men det kostar ändå mindre än vad vandrarhem kostar i Sverige. Sen var det dags för oss att åka tillbaka. Eftersom vi hade sagt att vi skulle ringa Kumar, gjorde vi det, kände det som att vi skulle var taskiga annars. Han svarade och skulle komma direkt. Vi strosade runt en liten stund och så var han plötsligt där och vi hoppade in i fordonet. Men plötsligt blev vi osäkra, var det verkligen Kumar? Vi frågade vad han hette och han vände sej om, nej, det var nog någon annan, eller? I varje fall fick han vända och vi gav honom en slant och han åkte iväg. Så satt vi och väntade och var väldigt osäkra på vad vi skulle göra. Var vi taskiga om vi åkte med någon annan? Hur länge skulle vi vänta? Tänk om det ändå var Kumar som vi åkt med en bit och sen skickat iväg? Vi försökte ringa honom men han svarade inte. Så småningom tog vi en annan rikscha hem till hotellet. Vi tänkte att vi väl fick betala en slant till Kumar om det nu var så att han åkt in till Pondicherry och vi inte var där. Varje gång när vi gått förbi rikschastället med de oftast overksamma chaufförerna utanför vårt hotell, bligade vi skamset åt deras håll för att se om någon Kumar gav sej till känna. Nu i morse dök han plötsligt upp och kom fram och tog mej i hand. -What happened yesterday?, frågade jag. -Sorry madam, sa han och tog sej skuldmedvetret för bröstet, to much job here. -Ok, sa jag, no problem.