Fortsatt Goa dagar

22/12 Staffan och jag har varit i staden Ponda idag, vi åkte moppe dit, en tur på drygt två timmar. För att slippa motorvägen och alltför mycket poliskontroller åkte vi över Mandovefloden till Panaji på en i allra högsta grad rostig och överfull färja. Poliskontroller är skönt att slippa, alltid är det någon förseelse som går att bötfälla en för, t.ex. att man inte har internationellt körkort, och stoppar dom en får man punga ut med en massa rupies som går direkt ner i polismannens ficka. Nu klarade vi oss från det och när vi väl kommit ut ur Panaji, var det t.o.m ganska lugnt på vägarna. Vi passerade portugisernas gamla huvudstad Old Goa, där vi var för fem år sedan och bl.a. beskådade den balsamerade kroppen av ett helgon från 1600-talet.

Väl framme i Ponda hittade Staffan direkt till templet uppe på en av kullarna kring staden, där han till min stora förvåning friade för fem år sedan. Nu pågick det någon form av möte där. Det verkade vara välbeställda människor som deltog att döma av de exklusiva västerländska bilarna som stod parkerade nedanför den gräddgula, bakelseliknande tempelbyggnaden. På mötet deltog enbart män, det såg ut som om det gick hett till men snart upplöstes mötet i all vänskaplighet och övergick till samkväm med mat i ett hus bredvid. Kvinnorna hade förberett måltiden medan männen debatterade. Vi blev inbjudna att delta och särskilt jag var väldigt sugen på att stanna men Staffan tackade ihärdigt nej och förklarade att barnen väntade därhemma, så tyvärr. Men vi fick god, söt risefterrätt som smakade kardemumma i små skålar med krispigt bröd till. Templet är byggt till minne av gurun Narayana som var god vän med både Tagore och Mahatma Gandi, enligt en av männen vi pratade med. Han förklarade att många kastlösa var anhängare av hans lära eftersom den säger att det inte finns några kaster utan att alla människor är lika mycket värda. Narayanas religion är inte någon religion, sa han,  there is no God, only human beings and we are all the same.

24/12 Sitter på taket på vårt hotel I Vagator, dit vi åkt för att fira julafton och sova en natt. Vi tog mopparna hit, en knapp timmes färd. Per och Johanna åkte några timmar före oss för att inte missa några betydelsefulla soltimmar på beachen. Vagator är litet i jämförelse med Candolim. Det har rykte om sej att vara ett riktigt hippieställe och det kanske det är. Stämningen är loj i jämförelse med Candolim och oerhört mycket mindre kommers. Här finns en del tiggare, vilket vi inte sett särskilt mycket av tidigare men om man jämför med Stockholm är det ändå väldigt få. Beachen ligger nedanför en hög klippa som störtar ner i havet. På stranden ligger en gäng kor och steker sej i solen, varför? Inte ett grässtrå så långt ögat kan nå. Men däremot sopor från cafeérna och barerna och det är väl det som drar.

Hotellet vi bor på är ganska sunkigt, och mer än dubbelt så dyrt som vårt fina boende i Candolim. Men det är ändå kul att se något annat kan man ju tänka om man nu ska försöka vara en sådan som ser livet från den ljusa sidan. Barnen var lite trist sura för en stund sen, besvikna på hotellet och sen var det nåt med att Wifi inte funkade.

Bredvid oss här på taket sitter en stor ryss och tittar på en rysk film på sin dator med väldigt uppskruvad volym. Ska jag säga till eller inte? Han ser väldigt avvisande och trist ut i hela sitt väsen, så jag låter det nog vara.

Ett par mornar har jag varit på yoga på ett ställe som heter Zen-Tao-Zen, nere i Candolim. Johanna var med första morgonen och det låter som om hon vill följa med flera gånger. Yogaläraren är en spenslig indisk herre från Kerala. I sin framtoning påminner han om en vänlig version av Jacques Dropsy, som jag en gång i tiden lärde mej meditera hos. Den här yogaläraren heter Rama och hans lektioner är 90 minuter långa uppe på taket med utsikt över havet och palmer runtomkring. Han är en skojig, ganska intensiv man som tillåter sej att blanda olika yogakulturer i en egen mix. Han är mycket mån om att vi inte ska skada oss eller ta i för mycket utan stoppar oss i så fall med mild hand. Mellan yogarörelserna pratar och skrattar han och ger oss olika råd om hur vi ska leva. Stress är inte bra förstås och om man jobbar mycket för att kunna köpa ett stort, fint hus som man ändå inte kan sova i, det tycker han är alldeles tokigt. Lektionerna avslutas med att vi står och hoppar med armarna uppsträckta några gånger samtidigt som vi tjoar så högt vi kan.

Nu har mörkret lagt sej här på taket i Vagator och vi ska öppna en flaska vin som barnen hade med sej och skåla för julen och alla absent friends innan vi ger oss ut till någon liten restaurang i närheten. Allt gott från oss alla till er alla!!