Goa livet

 Det Goa livet

18/12 Det har varit stilla dagar. Vi har inte gjort så mycket. I morse vaknade vi vid 8-tiden. När man öppnar dörren mot uteplatsen, fläktar det in lite svalkande luft. Mornar och kvällar är helt perfekta vad gäller temperatur, på dagarna är det lite väl hett. Nu i morse gick jag ner till stranden och sprang längs med vattnet innan jag kastade mej ut i dyningarna. Jag är faktiskt inte rädd för dyningar längre, det har jag alltid varit tidigare, det är som att det har krävts nästan 60 år för att inse att det bara är att guppa med. Jag var inte ensam på stranden, många turister gjorde som jag, sprang, promenerade, gjorde yoga eller satt och mediterade. Turisterna är en blandning av  inhemska turister från de heta indiska städerna, en del svenskar, engelsmän, lite tyskar och ganska mycket ryssar. Ryssarna verkar vara dom som har sämst rykte. -They don´t buy anything, har en försäljare klagat på. Andra har sagt att dom inte är trevliga och dricker för mycket och sen kan dom inte prata engelska och kräver att det ska finnas menyer på ryska. Fast ryssarna vi har träffat på, verkar vara som folk är mest, familjer och par, någon kanske lite skränig på en restaurang men annars inget att klaga på. Stranden är kring en mil lång skulle jag tro, en bit upp från vattnet är det tätt med solstolar, restauranger och barer. Om man ville, skulle man kunna vara kvar nere på stranden hela dagarna men varken Staffan eller jag står ut särskilt länge i solstolarna, även om det är helt underbart skönt ett slag. Uppe i Candolim är det annorlunda, där är det helt enkelt ett djäkla liv. Det är ett myller av fordon, människor, hundar, affärer, försäljare, kossor, grisar……… Det tutas hela tiden och avgaserna ligger täta. Här är det skönast att röra sej ganska snabbt och försöka parera sej förbi taxichaufförerna och försäljarna som vill erbjuda sina varor och tjänster. Det är mycket kvinnor som jobbar i butikerna, både i elektronikbutikerna och i alla klädesstånd. Ofta har dom sina minsta barn med sej. Arbete på restaurangerna verkar däremot vara männens domän, inte en enda kvinnlig servitris har vi träffat på. Vårt intryck är att kvinnorna arbetar mer än männen, i varje fall är det så helt klart när det gäller resandefolket som bor i den uttorkade flodfåran intill vårt hus. Kvinnorna är hela tiden sysselsatta, antingen med hushållsgöromål bland de uppbyggda skjulen eller nere på stranden bland turisterna där de försöker kränga allsköns ting. Männen vi ser, sitter mest kring något som ser ut som en lägereld och pratar eller spelar kort. I går kväll tittade de på TV, bland dessa helt otroligt fallfärdiga skjul sticker det upp en parabolantenn och el verkar också ha gått att hitta.

21/12 Nu har det gått några dagar igen. Barnen kom igår och det var underbart roligt att träffa dom. Det känns verkligen bra att det blev som det blev, hade förmodligen kännts ganska ödsligt att fira jul utan dom. Innan barnen kom var Staffan och jag i Palolem en dag. Chauffören Peter skjutsade oss den två timmar långa turen dit på morgonen, väntade hela dagen och skjutsade tillbaka oss på kvällen, allt för 3000 rupies, ung. 300 kr, ingen vidare timpenning alltså. Han försäkrade oss om att han inte alls tyckte att det var långtråkigt att vänta på oss hela dagen i Palolem, dels hade han en kompis där och sen skulle han ligga och vila, sa han. Det var ”Liberation day”, och en helgdag i Goa för att fira frigörelsen från Portugal 1961. Peter var en liten pojke på den tiden. Nu verkade han tycka att nationalistiska rörelser i Goa gick till överdrift genom att bl.a. byta namn på städerna till indiska namn. Huvudstaden i Goa heter Pandjim från portugisernas tid men ska nu heta Panadji isället. Peter är en mycket stillsam man men när vi diskuterade detta hettade det till. –I hate Panadji, sa han och det var mycket känsla i orden.

Palolem var paradisiskt. Inte alls lika mycket folk som i Candolim och väldigt mycket ”easy-life”, livsstilen ”laid-back” so to say. Turisterna verkade mest vara västerlänningar. På barerna spelades reggae-musik och det gjordes reklam för olika yoga och meditationsklasser. Det fanns inga hotell, utan man bodde i hyddor på stranden med palmer och skuggande grönska runtomkring.

I morse hade vi väckarklockan ställd på 7, och vi gick upp hela familjen, t.o.m. barnen trots att det var igår dom kom. Vi hade nämligen bestämt att vi skulle iväg och spela julsånger på den statliga skolan här i Candolim. När vi för några dagar sedan gick förbi och frågade, kändes det som om det var världens mest naturligaste sak att några västerlänningar kom och erbjöd sej att sjunga och spela. –Come any time, sa kvinnan som verkade vara någon form av huvudlärare. Och idag var vi alltså där, det var avslutningsdag före juluppehållet och vi var där redan kring halv tio. Barnen var 7-8-9 år gamla. Pojkarna satt på ena sidan skolsalen, flickorna på andra. Sammanlagt var dom nog en 40 st. Det var 3 fröknar som hade hand om dom, en kvinna som verkade vara huvudlärare och två andra som hjälpte till. Barnen satt 2 eller 3 vid varje bänk. Vi hade inte förberett oss särskilt noga utan tänkt att vi får väl ta det som det kommer. Fröknarna ville att vi skulle börja spela med en gång, så vi spelade ”Mary´s boychild”, ”Rudolf med röda mulen”, ”Jingle-bells” och ”Stilla natt”. Sången som gick absolut bäst var ”Jinglebells”. Vi fick sjunga den om och om igen, och barnen sjöng med och klappade takten med händerna. Sen visste vi inte riktigt vad vi skulle göra, vi var lite osäkra på om vi störde fröknarnas planering på något sätt, så vi överlämnade vår lilla julgåva, boken ”Children in the noisy village” av Astrid Lindgren, innan vi önskade alla Happy Christmas och tackade för oss. Utanför skolan kändes det lite konstigt, allt hade gått så fort och det kändes nästan lite snopet på nåt vis. Fröknarna hade gjort klart för oss att barnen inte pratade engelska och inte var bra på att sjunga. Men när vi stod där utanför skolbyggnaden hörde vi hur dom fortsatte sjunga ”Jingle-bells” av hjärtans lust. Så vi gick in igen. Per och Johanna hade hunnit lämna oss och åkt ner till stranden. Staffan frågade huvudläraren lite försynt om barnen kanske ville sjunga en sång på sitt språk, Konkani. Jodå, det verkade som om hon var med på noterna. En liten gosse fick komma fram och ställa sej framför klassen, om han var hennes egen son eller hennes älsklingselev är svårt att säga. Gossen sjöng ramsor på engelska samtidigt som han gjorde rörelser till, bl.a. framförde han en engelsk version av ”Imse vimse spindel”. Huvudläraren kramade och pussade honom upprepade gånger och efter varje ramsa applåderade alla vi andra allt vad vi kunde. Sen var det dags för ”Jingle-bells” igen innan Staffan fick idén att lära barnen en annan sång. Han försökte med en lätt afrikansk sång med väldigt enkel text, ”Belle-mama”. Jag tror barnen tyckte det var roligt. I varje fall sjöng dom och sen kändes det som om det kanske var dags. Vi tackade för oss igen och gick åter ut till myllret på gatan.